Till Red. af Göteborgs-Posten. För att komma till en rätt uppfattning af denna fråga torde nu som alltid fordras en opartisk framställning, något som i vissa bref från Skåne ej alltid varit fallet. Oberäknadt den stora obekantskap med hithörande förbållanden, som ofta utmärkt dessa korrespondenser, tyckes detta ämne ej sällan fått tjena endast som en önskvärd anledning vill anfall mot de skånska egendomsegarne, till stor del adelsmän, eller att få rikta sina hugg mot presterskapet för en försummad solkuandervisning — ja, man har ej försmått att med anledning häraf ofortjent nedsvärta en enskild, framstående man: administratorn för de Piperska fideikommissen. Detta sätt att diskutera frågan har emellertid mängenstädes åstadkommit en felaktig uppfattning af densamma, och det är såväl med anledning häraf, som till följd af hr Ola Jönssons olyckliga motion vid innev. riksmöte, Ins. anhåller om plats i Eder ärade tidning för följande: Vi ega, sow bekant, att skilja mellan två slag arbets-arrendatorer: s. k. hofveribonder och jordtorpare (arbetsbönder). De s. k. stattorparne äro deremot ej annat än vanliga, gifta drängar, hvilkas lön till en del utgår i form af säd, mjölk o. d. och hvilka mäårgenstådes ega att disponera en liten Åhage-. De lefva, så att säga, för dagen, och med sina små löner hafva de ofta svårt att uppebålla sig och sin ej sällan talrika familj. Vi tro ock, att dessas vilko: varit mera söltjenta af de fraser af medömkan, som tidningarne nu så ofta låtit komma de tredskande jordtorparne och bönderna till del. Med hofveri menas åter ett arrende, hvilkets arbetsskyldighet (jemte korslor o. d.) är obegränsad och obestämd, och hvars innehafvare sålunda ar skyldig förrätta dagsverken m. m. när helst han budas och nådig herrskapet så befaller. Sedan flera tiotal af år har detta system ej varit rådande inom Skåne och man hade egt rätt begära, det Skånes största tidning borde kännt detta förhållande, eller åtminstone tagit reda härpå innan den yttrade sig. Så ansågs emellertid ej nödigt af Snällpostens under hufvudredaktörens sjukdom och bortovaro tillförordnade regering. Från början då detta ämne af nämnda tidning upptogs till behandling, talade den sålunda om hofveritvånget såsom inom Skåne ännu existerande, hvaraf mången, förlitande sig på Snällpostens uppgifter, började tro, det specielt inom Skåne detta Lolidliga system ännu florerade). I Skåne, liksom i öfriga delar af landet, existerar endast det andra slaget af arbetsgisvande arrendatorer, hvilka fullgöra hela eller en del af sina arrenden genom dagsverken, körslor o. d., som dock allt är genom kontrakt begränsadt och bestämdt. Det finnas dylika arrendatorer med endast ett par tunland jord och hvilka härför förrätta endast några dagsverken i veckan, hvilka de då personligen sullgöra — de egentliga torparne — och andra, som för sina hemman dagligen hålla dräng vid herregården, förrätta vissa körslor o. d. (och dessutom möjligen hafva att lemna något penningar eller säd) — 8. k. arbetsbönder. De förstnämndas vilkor närma sig betydligt stattorparnes, de senare åter bilda liksom en öfvergång till de egentliga arrendatorerna, och deras ställning är ock väsentligen beroende på det sätt de sköta sin jord. Till denna andra klass af arbetsgisvande arrendatorer räkna vi ock de s. k. arrendebönderna, hvilka för sina hemman visserligen betala det hufvudsakligaste arrendet i säd och penningar, men dock vanligen hafva att verkställa ett visst mindre antal extra-dagsverken, körslor o. d. Flertalet af de tredskande skånska frälsebönderna höra till de nu omnämnda arbetsoch arrendebönderna, hvilkas ställning eftast är ganska god. Man har velat klandra arbetsskyldigheten och anse den som en af orsakerna till nu rådande tviöter. Grundlösheten i detta påstående inses lätt, då man ihågkommer, det arbetsskyldigheten existerar inom hela landet och att flerstädes bönder, hvilka erlägga det hufvudsakligaste af sitt arrende i säd eller penningar, äfven vägrat att fullgöra dessa sina förpligtelser. Lika odeladt man eger skäl fördöma hofverisys:omet såsom lemnande allt åt egarens godtycke och omojliggörande för bonden af all beräkning å arrendets egentliga storlek, lika väl må man akta sis att gå öfver till en annan ytterlighet genom att utdömma all arbetsskyldighet, ty detta visar en stor okunnighet med våra förhållanden. Man föreställe sig dock ej, att jordegaren härigenom beredes en större inkomst af sin jord än som på annat sätt kunde bekommas, eller att torparedrängarne äro vidare angenäma att handskas med, jty motsatsen härtill är just fallet, hvarför man ock alltid samtidigt håller egna drängar. Att till en större gärds skötsel uteslutande använda egua tjenare, nekar flerstädes utrymmet, och ett stort antal drängar är för öfrigt förenadt med många obehag. Man ihågkomme dessutom, det bonden heldre fullgör vissa dagsverken än betalar arrende med penningar, endast arbetet som sig bör upptages till sitt fulla värde. Från, flera håll bar man velat göra troligt, att skånska frälsebönderna skulle lida ett svårt förtryck och att detta torde vara den egentliga driffjedern till deras sorgliga uppförande. Den opartiske granskaren finner emellertid lätt det falska båruti, då han besinnar, att man från det håll, der dessa beskyllningar utgått, ej förmått framdraga — trots försöken och den goda viljan — mer än exemplet på en enda jordinnehafvare, arrendator, mot hvilken en dylik anmärkning kunnat med något skäl framställas. Vid detta fall visades ) Ins. bör i förbigående anmärka det Snällpostens uppträdande i denna fråga f. n. är motsatt till hvad det varit. och att den således nu utmärker sig