De upplysningar, som framkommit angående de diplomatiska underhandlingarne på den tiden (kriget med Österrike) och hvilka isynnerhet finnas i italienska skrifter, lemna knappast något tvifvel öfrigt om, att Österrike redan före kriget förklarat sig villigt att uppoffra Venetien, och att det endast gällde om att finna någon ersättning åt detsamma i Tyskland, hvarigenom det skulle kunna hållas skadeslöst. Om vi blifvit besegrade, hvilket då hela verlden trodde med undantag af vi sjelfva, så tror jag, att Schlesien ej blifvit det enda offret, hvarmed vi måst köpa freden. Jag antager tvärtom, att det welfiska rikets (Hannovers) utvidgning öfver hela den nedertyska stammen (Holstein, Mecklenburg, Oldenburg 0. 8. v.), kortligen, återupprättandet af Henrik Lejonets rike, var en tanke, som hade ett visst inflytande på den hannoveranska politiken under de dagarne. Med ett knäckt och sönderstyckadt Preussen skulle det varit lätt att genomföra de tyska reformplaner, som i Augusti 1863 föreslogos af Österrike i Frankfurt, under det att ett starkt Preussen kunde genom sin blotta närvaro få de planerna till att stranda. J, m. h., kunnen tilltro mig ett omdöme i denna sak, ty det finnes ej någon man i Preussen, som sysselsatt sig längre med tysk politik än jag. Den koalition, som i Juni 1866 med fast segerhopp trädde oss till mötes, bar jag redan sen 1851 bekämpat i Frankfurt. Om vi nu lyckligen undandragit oss planerna till vårt tillintetgörande och såsom segrare ha medel i händerna att sjelfva ordna förhållandena, så kan man likväl icke kalla det en våldsgerning, om den stat, som man tvingat taga svärdet i hand (!!!), tänker på sin egen säkerhet, Hvad vi gjort, har ej skett för att sammansmälta 2 mill. menniskor med vår stat, utan endast för vår egen säkerhets skull (!). En så duglig arwe, som den hannoveranska, kande vi omöjligen lemna i vår rygg; det var vår pligt att en gång för alla omöjliggöra ett upprepando af dylika händelser. Under sina utfall mot kurfursten af Hessen begagnade Bismarck tillfället att, såsom förut nämnts, angripa den europeiska pressen, som han beskyllade för våldsamma agitationer mot Preussen, sägande: Den beklagliga pressagitationens verksamhet går ut på att störa freden i Tyskland och Europa. Ofarlig är denna agitation ingalunda, emedan den dagligen förnyas med samma vapen. Dertill kommer, att tidningarnes meddelanden i de länder, der man ej är i stånd att kontrollera förhållandena, måste göra ett vida djupare intryck än hos oss. Det är i och för sig ett brottsligt tilltag att vilja drifva tvenne stora, i den europeiska civilisationen lefvande nationer, hvilka ega den allvarligaste vilja att lefva i fred och ej ha några olika intressen, som kunna stifta split emellan dem, in i ett krig och att för detta ändamål begagna sig al sina stora penningtillgångar i lögnens intresse. Det kan ej ha undgått någon af er, att man hyser den assigten att genom pressen i Frankrike, hos en i saker som angå dess ära och tapperhet mycket ömtålig nation utbreda den mening, att Tyskland skulle ha för afsigt att begagna sin genom enighet ernådda förstärkning till ett anfallskrig mot Frankrike. Dessa lögner träffar man i alla franska tidvingar. Jag behöfver endast fästa uppmärksamheten på de samlingar af falska underrättelser, som de under sista dagarne bragt till torgs och hvilka assigtligt utbredas i båda länderna och i afseende på hvilka man ej begriper, om man skall förvånas mest öfver fräckheten i uppfinningen eller öfver läsarnes enfald och lättrogenhet och öfver den stora krets, som sådana lögner kunna för sig vinna ... Vårt folks tro på det tryckta ordet bar varit så stor, att det först emåningom fått ögonen öppna för sanniagen; detta har först lyckats oss efter år 1848. Tilldess hade allt tryckt samma betydelse för en stor del af befolkningen, som om det vore officielt och likväl var ordspråket: Han ljuger, som om det vore tryckt, redan då allmänt. Det skall nu snart komma så långt, att man äfven säger: Han ljuger, som om det vore telegraferadt. Mot det missbruk, som Irifvits med detta förbindelsemedel, åro endast få på sin vakt (Bismarck vet det nog, han, som sjelf missbrukat det så djerft som någon); de tänka ej på, att rikedom på penningemedel gör det möjligt för en och annan att öfverallt hålla en agent för att telografera en i fem, sex telegras-streck uttryckt lögn, en agent som är uteslutande sysselsatt med att i den hufvudstad, der han fått sig qvarter anvisadt, genomläåsa alla tidningar, för att se till att han kan finna allarmerande underrättelser. Finner ban ej någon sådan, tillverkas han en (hvad Bismarck känner väl till denna affär!) och låter upptaga den i ett blad samt telegraserar den derpå som ett tecken till att det ligger någonting i luften till åtskilliga utländska tidningar. På så sätt blir den allmänna meningen i Frankrike och omvändt i Tyskland bearbetad i den riktning, att vi kunna lika gerna den ena dagen som den andra befara ett krig mellan båda nationerna (hr Bismarck återkommer alltid till detta krig, äfven då han, såsom här, vill låtsa sig uppträda deremot). Det ligger i båda nationaliteternas väl förstådda intresse, att det så snart som möjligt göres o!ut på dessa lejda intriger, i det medlen dertill afskäras. Den k. regeringen har nu i öfver år och dag ansträngt sig mycket, för att få de falska ryktena undanröjda; bon hyser i närvarande ögonblick den fullständigaste öfvertygelse om, att alla europeiska regeringar äro besjälade af fredliga afsigter, och bon inser nödvändigheten af, att den stora allmänheten på båda sidor delar samma tro. Nästan ännu märkligare, än denna nya oratoriska volt, med hvilken Bismarck velat bortescarmortera misstankarne emot sig och rikta dem på de afsatta tyska furstarne i stället, är den temligen illa förställda ängslan, med hvilken den engelska pressen uttalar sig öfver det ryska väldets utvidgning i Asien. Vi ha förut påpekat, huru England nu med skäl uppskär frukterna af sin förut idkade käringaktiga politik, hvilken räddes tillbaka för hvarje handling, medan det ännu var tid att förekomma de hotande utsigter, som nu visa sig. Här ett nytt exempel! Tiden var lämplig, då Frankrike upptog den polska frågan. Hade England icke lemnat Frankrike i sticket, hade Osterrikes allians varit viss, och de trenne makterna skulle ha bildat ett förbund, som var tillräckligt starkt att genomdrifva planen om Polens återupprättande, isynnerhet som Preussen då icke var, hvad det senare blifvit, och näppeligen skulle under sådana förhållanden hatva tänkt på sprängandet af det tyska förbundet,