obetydlig pekuniär upprättelse. Daily News bekräftar, att Grant, motsätter sig ofverenskommelsens ratificering, och sjelfva detta blad, som nästan är mera amerikanskt än engelskt och var ett af dem som ifrigast svängde rökelsekärlen för Reverdy Johnson, humbugmakaren, erkänner nu, att fördragets afslutande är tvifvelaktigt. Men vi återvända till öfverblicken på Frankrikes ställning, såsom särdeles lärorik för bedömande af de närvarande förhållandena i Europa. Är 1864 blefvo Frankrike och Italien eniga om ett fördrag, som gjorde slut på den franska ockupationen i Rom. Italienarne hade länge önskat, att de franska trupperna skulle aflägsna sig, och Frankrike uppfyllde deras önskan. Man förband sig å ömse sidor till icke-inblandning, och påfven stod nu ensam gentemot sina undersäter. Fördraget blef uppfattadt så, att om romarena och innevånarne i den öfriga delen af Kyrkostaten reste sig mot den påfliga regeringen och förklarade sig för införlifolugen i Italien, så vore saken dermed afgjord; ingen skulle få komma emellan, för att upprätthålla påfvens makt mot hans undersåters önskan, och den romerska frågan hade då fått en national lösning. Fördraget var således högligen fördelaktigt för Italien, och det gjorde äfven ett gynnsamt intryck på italienarne i allmänhet; det värsta hindret, som ställde elg i vägen för deras önskningars mål, hade blifvit undanrödjt. Men romarena gjorde icke uppror, allt fortfor att vara lugnt och fredligt i Kyrkostaten, och till slut blefvo italienarne ledsna på att vänta. Vill Rom icke komma till oss, så gå vi till Rom, sade de. Frankrike varnade vänskapligt, men isrigt, Italien mot att sätta en sådan plan i verket, men utan nytta. Upphetsningen tilltog, friskaror organiserades, Garibaldi utfärdade upprop, i hvilka han hånade Frankrike och dess kejsare. De italienska tidningarne ropade i korus, att Frankrike nog skulle vakta sig för att återvända till Rom, emedan Bismarck ej skulle lemna ett sådan tillfälle att angripa det obegagnadt. Under denna ställning, der Frankrikes ära stod på spel, fordrade oppositionen, att regeringen skulle för en princip — nationalitetsprincipen — offra sin ära, sitt anseende och sina intressen. Huru föga Frankrike emellertid låtit sin verkliga vänskap för Italien häraf förminskas, framgår deraf, att nyligen underhandlingar åter blifvit förda, hvilka antagligen skola snart, åtminstone efter ekumeniska mötet, leda till franska truppernas återkallande från halfön, hvarefter det åter skall stå Italien fritt att afvakta den stund, då i Kyrkostaten äpplet är moget att genom ett upprorsutbrott falla i den italienska nationens armar, men af egen drist och inre utveckling, ej genom våldsam skakning utifrån. Är 1866 kom det till ett krig mellan Österrike och Preussen. Slaget vid Sadowa satte franska regeringen i dödlig ångest; men oppositionen var alltjemt glad. Nu har också nationalitetsprincipen kommit till sin rätt i Tyskland. Preussen går tillväga med våldsamhet, gör sig icke det omaket att låta de ibefriade tyskarne sjelfva afgöra, om de vilja vara preussare eller icke, utan sticker dem alla in under pickelhufvan; några kilas in i det nordtyska förbundet, andra i Preussen sjelst. Nationalitetsprincipen, som skulle lemna en garanti mot folkets förtryckande, begagnas som mask för en dynastisk politik. Konung Wilbelm har förbundit sig att förblifva stående vid Main, men öfverträder denna förpligtelse mellan fredspreliminärerna och Pragerfreden. Preussen har förbundit sig att återlemna Nordslesvig till Danmark; men Bismarck säger, att det är nationalitetsprincipen, som ligger till grund för art. 5, och att det i följd af denna princip, på hvilken han ingått af välvilja för kejsar Napoleon, är förenadt med de största svårigheter att bringa artikeln till utförande, emedan det äfven i Nordslesvig finnes de, som tala tyska. Det strider mot nationalitetsprincipen, att konungen af Danmark får tyska undersåter, och derför företer den femte artikeln de aldra svåraste problemer. Fräckheten går ända derhän, att Preussen vägrar att utlemna Nordslesvig till Danmark af aktning för nationalitetsprincipen. De tyska tidningarne börja tala om återeröfringen af Elssas och Lothringen, de klaga öfver, att den franska nationaliteten bar en berättigad öfvervigt i Belgien, Holland betraktas som ett byte, hvilket måste vid första lägliga tillfälle hemfalla till den germaniska hufvudstammen, och Österrike hotas med delning, allt under åberopande af nationalitetsprincipen. Tillochmod Förenta Statrna kallas den stora tyska republiken. Det skulle visserligen vara obilligt att säga, att allt detta äfven funnit sina förespråkare i Frankrike. Men i allmänhet har oppositionen understödt denna tyska politik, vars hufvuduppgift är att bringa Frankrike ved till en makt af andra rangen. Preussen skall, såsom general Moltke sade, bli så starkt, tt inga andra krig längre kunna föras än