mellankomst hade denne emellertid andrat tankar och brydde sig ej om att taga lifvet af sig den gången. Storartad hvalfiskfångst. I närbeten af Karmsund i Norge fångades i slutet af sistl. Januari månad i not icke mindre än 100 st. s. k. grindhvalar. Ännu den 28 Jau. funnos 50 at. lefvande hvalar i noten, återstoden hade dragits i land, der vid 20 man hade fullt upp att göra med en enda hval. Det skulle icke varit svårt för de instängda hvalarne att bryta sig ut ur noten, flera ha också spatserat ut, men gått tillbaka igen och orsaken dertill ar väl, säger en norsk tidning, dels att de äro några dumma hvalar dels och att de å o vana vid att lefva en famille ock derföre på inga vilkor vilja skiljas åt. Deras längd är i medeltal 7—10 alnar och deröfver, bredden 2—8 alnar, späckets tjocklek c:a 3 tum. Vinsten af denna ovanliga fångst uppskattas till 4 å 5,000 rdr sv. DOn Juanpå hofteatern i Schwerin. Intendenten för denna teater, br v. Wolzogen, är en man med verkligt intresse för konsten och har i dessa dagar renliserat en af bonom länge närd plaa, nemligen att sätta Mozarts Jon Juan i scen i dess okta ursprungliga form. Inbretton är geromsedd af en hr B. v. Gugler, hvars uppgilt företrädesvis varit att bringa ord och musik i så noga harmoni med hvarandra som möjligt: dialogen är försvunnen och de gamla recitativerna ha, ehuru i en något förkortad form, åter kommit till ein rätt. Allt af Mozarts musik, som kunnat inpassas i handlingen, är bibehållet. Sålunda har man t. ex. återupptagit den sörut bortlemnade scenen i 2:dra akten mellan Zerlina och Leporello. Det faller då också af sig sjelf att operan återfått sitt gamla slut, ett nödvändigt vilkor för att detta storartade verk skall kunna erhålla sin rätta dramatiska färg och afiundning. Don Juan firar siu sista hemska måltid ett i stort, i morisk stil dekoreradt rum, icke i en vanlig sal. Han spisar ensam, under det hans tjenare i en genom ett förhänge dold nisch underhälla honom med taffelmusik. Från denna nisch kommer guvernörens staty. Don Juan tappar vid åsynen af honom den armstake, som han haller i handen, ljusen slockna och Stengästen ensam står omgifven af ett bländande skimmer. Lågor slå upp ur jorden och mellan dessa sjunker Don Juan ner i afgrunden. Hela huset störtar tillsammans, ruiner betäcka förgrunden af teatern, men i bakgrunden ser man Sevilla i månskensbelysning. Styckets hufvudpersoner framträda omgisna af folket. Leporello förtäljer i korthet hvad som tilldragit sig och slutligen sjupga Donna Anna och Don Ottavio en vacker duett som öfvergår i en högtidlig slutkör. — Å k. operan i Stockholm asslutas, som bekant, det odödliga mästerverket numera på samma sätt.