ångra sin svaghet, ty en infernalisk djerfhet lyste i hans ögon. — IIvilka fakta? sade han rynkande ögonbrynen. Den af polisen uppdiktade romanen är sannolik, jag bestrider det visst inte; mena det tycks mig att sanningen är minst lika antaglig. Ni talar om en kusk som från rue du Chevaleret kört för ett par fruutimmer, som voro små och blonda ... hvem kan bevisa att dessa äro desamma, som befanno sig i det olyckliga värdshuset? — Polisen har följt deras spår i snön. — Nattetid öfver en sumpig mark, framåt en gata, då tövädret hade börjat och ett fint daggregn föll! ... Det är mycket klokt. Han sträckte fram armen mot Lecoq och tillade i föraktfull ton: — Det fordras att en polisagent skall ha stort sjelfförtroende eller ett brinnande begär efter befordran för att fordra att man skall taga en menniskas hufvud på ett dylikt bevis. Den unge polisagenten kände sig till den grad träffad af förebråelsen, att han glömde den plats der han befann sig och reste sig upp ursinnig. — Denna omständighet vore ett intet, om den ej vore en länk i en lång kedja... — Tyst! afbröt domaren. I det han åter vände sig mot den anklagade, fortfor han: — Rättvisan begagnar sig ej af de bevis polisen samlat, förrän den kontrollerat deras värde,