upprepade gånger förklarat, att vi ansågo oss förpligtade att tro på hans bedyranden, alt målet för hans politik är i det inre frihet, utåt fred, och att vi trodde på hans karakters hederlighet, så länge vi ej hade ovedersägliga bevis om motsatsen. Nu skall det visa sig, hvad alla hans ord betyda, om han är en karakterslös intrigör, som i hemlighet gynnar tvenne främmande nationers krig mot Tyskland och är på förhand besluten att i kampen stå vid sidan af fosterlandets fiende, eller om han är en tysk hedersman. Vet han eller vet han icke, huru långt Metternich har sin hand med i den pastej, som Lavalette och Rouher hålla på att baka? Eller är han i stånd att såsom en hederlig tysk förneka Osterrikes delaktighet i dessa planer? Vi skola uppriktigt glädjas, om grefve Beust visar, att han vet, hvad han är skyldig sitt fädernesland (ej Österrike, det kommer aldrig i fråga!) och sitt eget rykte inför nutid och efterverld. Till Menabrea (den italienske premierministern) kunna vi ej vända oss, emedan vi icke veta, huruvida han har reda på saken. Till fransmännen vilja vi icke vända oss, emedan de måste sjelfva bäst veta, om icke bevarandet af en hederlig fred med Tyskland är en oskattbar förmån för båda de stora nationerna. Men till oss tyskar sjelfva vilja vi vända oss och spörja om vi göra och gjort allt, för att undvika kriget-. Bladet hänvisar nu på Preussens löftesbrott mot Danmark och uppmanar ännu en gång de preussiska statsmännen att enligt fördraget lösa den nordslesvigska frågan, emedan det annars är klart, att hertigdömena skola vid ett stort krig ånyo blifva krigsskådeplats, emedan Danmark ofelbart skulle deltaga i detta krig och lika säkert i förbundsfördraget betinga sig hjelp af en fransk landstigningskår. Huru med allt detta må förhålla sig, är det dock tydligt, att farhågorna för krigets snara utbrott börja stegras i Tyskland, der de redan länge varit gängse, och att Köln. Zeit:s artikel är ett af uttrycken för den oroliga stämningen. Från Spanien skrifves, att fem af de personer, som deltagit i mordet på guvernören i Burgos, skulle blifvit afrättade redan i förra veckan. Carlistiska band ha visat sig i närheten af Barcellona. De allmänna mötena till förmån för religionsfriheten hållas fortfarande i Spanien. Man skall nu börja byggandet af en synagoga i Madrid, hvartill regeringen lemnat sin tillåtelse. Espartero vägrar att på grund af sin höga ålder taga säte i Cortes. Han väntades dock skola komma till Madrid såsom i går. En stor sammankomst mellan carlister, isabellister och klerikala har hållits i Paris. Man säges hafva beslutat att samla hela den styrka, som står till de båda fraktionernas förfogande, för att angripa revolutionen och frammana det borgerliga kriget i Spanien. Frankrikes officiela tidning meddelar följande depesch från Algier af d. 4 d:s: Fienden är i full flykt mot söder och förföljes af våra trupper. Öfverste Sennis meddelar från Tadjruna: Efter en marsch, som fortsattes hela natten, anlände jag i morse till Tadjruna. Jag har ej kunnat upphinna den i vild bast retirerande fienden och tänker fortsätta marschen mot vester, under det befälhafvaren i Geryville rycker mot söder. Fienden kan ej undgå oss. Vi ha omnämnt, att prinsessan Bacciocchi, kejsarens kusin, aflidit, 62 år gammal, på sin landtegendom i Bretagne. Hon var dotter till furst Felix Bacciocchi och prinsessan Elisa Bonaparte. År 1825 gift med grefve Camerata, behöll hon likväl efter furstlig sed titeln prinsessa. Alldenstund hon aflidit barnlös, skall hennes högst ansenliga förmögenhet sannolikt tillfalla den kejserlige prinsen. Pringessan var bekant för sin manhaftiga karakter. År 1830 gjorde hon ett försök att bortföra hertigen af Reichstadt från Wien. Kejsaren hade mycken tillgifvenhet för denna sin kusin. Man talar mycket i Paris om ett af tvenne polackar anställdt förgiftningssörsök mot grefve Boauffremont. I Norddepartementet visar sig åter en stark rörelse mot det fransk-engelska handelsfördraget. Den franske generalen Dumont uppehål