———. —a om sanningen har ett egendomligt uttryck, som moralskribenterna påstå, så hade mördaren funnit detta uttryck. Röst, åtbörder, blick, uttryckssätt, allt var i öfverensstämmelse: ej ett ord af hans långa berättelse saknade ganningens prägel. — Nå, sade herr Segmuller kallt, hvilka medel har ni till ert uppehälle? Af den missräkning, som afspeglade sig i mördarens ansigte skulle man kunnat svära på, att han tänkt att hans vältalighet skulle för honom öppna fängelsets portar. — Jag har ett yrke, svarade han, det som mor Tringlot lärt mig. Deraf lefver jag och har lefvat både i Frankrike och andra länder. Domaren trodde sig här finna en svag punkt i hons försvar. — Ni har varit utomlands? frågade han. — Något! I sexton år har jag rest än i Tyskland, än i England med herr Simpsons trupp. — Sålunda är ni akrobat. Men huru kan det förklarag, att era händer, då ni har ett sådant yrke, äro så hvita och vårdade? Långt ifrån att synas vara förvirrad, höll den anklagade fram sina händer och betraktade dem med synbart välbehag. — Ja, det är då åtminstone sant, sade han, att de äro vackra ... det är derför att jag vårdar dem så väl... — Ni behöfver då ej arbeta för det underhåll man ger er?