med Ert tU1TTDP1S AU. 112——2 ris uppbäres af folkets sympati och stark jisning råder, derför att konungen är hugad för eftergift, hvilket betecknas såsom svaghet, tör att icke begagna ett värre uttryck. Under så fatta omständigheter tror man, att konungen skall begära längre frist al konferensen. Detta har dock sina svårigheter. De underrättelser, som ingå från Rumenien, antyda för öfrigt, att man är hugad att nu sätta luntan till krutdurken. Ministeren i Bucharest har nemligen begärt afsked, och dess ansökning har af furst Carl emottagits. Detta är desto mera anmärkningsvärdt, som denna minister just har neutralitet på sitt program och ännu för några dagar sedan fått eloger af franska regeringen i dess blåa bok, der den framställts såsom betryggande lugnet i Orienten. Om det bekräftar sjg, att Bratiano i stället skall åter inträda i makten, vill det säga detsamma som en omsvängning till krigspolitiken. Bratiano har neml. öpget agiterat, sedan han sist utträdde ur regeringen, for en sådan politik och direkte fö. klarat, att Rumenien måste gripa till vapen, för att i förening med Grekland och Serbien befria de kristna från de otrognas ok. Det uppgafs för någon tid sedan, att grekiska regeringen 1 Belgrad och Bucharest förfrågat sig, hvilken hållning regeringarne derstädes tänkte intaga, och det sades, att de svarat: neutral! Vöjlien har detta svar blisvit anticiperadt och saken i stället förhandlats längre i Bucharest, der den slutligen ledt till en ministerkris, betecknande genom den neutrala ministerens afgång och representantens för det krigslystna partiet itrågasatta tillträde till makten. Bekräftar sig detta, är det tydligt, att Rumenien vill understödja Grekland i dess kamp mot Turkiet, och man kan vara viss om, att i händelse det kommer till krivan, både Serbien och Montenegro skola rusa på halfmånen. Inför dessa hotande eventualiteter, hvilka lifligt intressera såväl Österrike som Rysaland, är det som dessa hopa trupper vid sina gränger. Österrike är sjelft hotadt i Siebenbärgen, hvarest en resning af der bosatta rumenier redan länge omtalats. Skulle det söka att ingripa med väpnad hand, och det kan dertill lätt tvingas, skulle måhända Ryss land afkasta masken och, äfven det, gripa till vapen. Men skola Österrike och Turkiet ensamma kunna försvara sig mot Ryssland, Grekland, Donaufurstendömena och upproren, isynnerhet som Österrike måste ha ögonon riktade äfven på Preussen? England borde understödja dem; men det ropar: fred till hvad pris som helst! En lycka är det emellertid härvid för Österrike, att Preussen neutralisera3 af Frankrike som står slagfärdigt och äfven befinner sig på den fot med Italien, att man ej behöfver å dettas sida frukta någon mot Österrike fientlig politik. Vi inskränka oss till dessa anföranden och afvakta med oro de underrättelser, som under de närmaste dagarne kunna ingå. Den förklaring, som stormakterna antagit på konferensen i Paris och hvilken grefve Walewski förelagt hofvet i Athen till underskrift, är af denna lydelse: De makter, som undertecknat pariserfördraget af 1856 och hvilka äro med rätta bekymrade öfver de faror, som kunna uppstå genom afbrytandet a! den diplomatiska förbindelsen mellan Grekland och Turkiet, hafva förenat sig, för att om möjligt utjemna den mellan dessa stater herrskande tvisten, och hafva för den skull bemyndigat sina representanter vid H. M:t franske kejsarens hof att konstituera sig såsom konferens. Efter en omsorgsfull pröfning af de aktstycken, som utvexlats mellan Grekland och Turkiet, halva de befullmäktigade enats om att uttala sitt beklagande deraf, att Grekland, gifvande efter för och eldad af sin fosterlandskärlek, gifvit den osmaniska regeringen anledning till de besvär, som framställts i det ultimatum, hvilket under d. 11 Dec. 1868 tillsändes II. M:t konung Georgs utrikesminister. Det är en afgjord sak, att folkrättens grundsatser förpligta såväl Grekland som alla andra nationer till att icke tillstädja, det friskaror bildas inom dess områden och att krigsskopp utrustas i ändamål att angripa en grannstat. I det vi känna oss ölvertygade om, att kabinettet i Athen ej skall missförstå de tankar, som denna åsigt framkallar hos Greklands tvenne skyddsmakter, likasom hos de andra makterna som undertecknat 1856 års fördrag, förklarar konferensen, att den helleniska regeringen är förpligtigad att i sitt förhållande till Turkiet iakttaga de reglor, som äro bindande för alla nationer, och att tillfredsställa den höga Porten ej blott med hansyn till de af densamma framställda reklamationerna angående den tilländalupna tiden, utan asven gisva den säkerhet för framtiden. Grekland bör således för framtiden afhålla sig från att gynna eller tillåta : 1. att det på dess områden upprättas något slags friskaror med ändamål att rikta angrepp mot Turkiet; 2. att det i dess hamnar utrustas betydande fartyg i afsigt att understödja, under hvad form det vara må, hvarje försök till uppror inom H. M:t sultanens område. Hvad angår Portens begäran med hänsyn till det grekiska fastlandet utvandrade Kretensernas hemvändande, tager konferensen det atheniensiska kabinettets förklaringar till efterrättelse och förblir öfvertygad om, att detta skall, så mycket det i dess makt står, unJorlätta de kretensiska samiljers afresa, hvilka önska att återvända till sin hemort. Hvad beträffar de enskilda förluster, som osmaniska undersåter lidit, bestrider den helleniska regeringen ingalunda Turkiets rätt till att på laglig väg indrifva den ersättaing, som man är det skyldig, och Turkiet går för sin del in på afgörandet af de grekiska domstolarne: de fullmäktige tro sig derför icke böra in— — — Fm 4H l — DM ID g mmm, m Am om —