en kulturväxt hvaraf en landtman kunde bemta större nångd organisk substans än af hvitbetssockret. Selan talaren angifvit uägra yttre kännetecken för belömandet af hvitbetornas godhet, öfvergick hau till leras användande, hvilket egde rum för åstadkommande dels af rörsocker, dels af sprit. Beträffande vextens bearbetning till rörsocker, så företedde densamma åtskilliga svårigheter i anseende till växtens vattenhaltighet och dels deraf föranledda tillgänglighet för förruttnelse; enär hvitbetan af dessa skäl icke tålde lång transport, vore det nödvändigt att för bearbetning af densamma anlägga deraf afsedda fabriker i den trakt der växten odlades, hvilket naturligtvig vore i närheten af städerna, der det var rikligare tillgång på gödningsämnen än annorstädes. Atskilliga metoder omnämndes dels för konservering af växten, dels för beredande af densamma. Utom till rörsocker kunde hvitbetor användas till kaffesurrogat och till sirap. För hvitbetans användande till sprit behöfdes mindre omsorg, ehuru äfven växten i detta afseende vore af stor nytta för jordbrukets utveckling. Talareneslutade med att uttala sin öfvertygelse om hvitbetsodlingens framtid i vårt land samt om dess stora betydelse såväl ur industrielt hänseende, som med afseende på dess nytta för jorden. En liten guldgrufva lär vara upptäckt inom landet. Detta är ju en glädjande nyhet i dessa dagar, då man hör klagas öfver så mycken nöd och fattigdom. Skada blott att denna upptäckt ej torde kunna komma en större allmänhet tillgodo. Skara T:g omtalar neml., att Lundgråönska teatersällskapet i dessa dagar afslutat en förmånlig sejour der i staden och nämner i sammanhang dermed, att voperetten De löjliga mötena bör för sällskapet vara en liten guldgrufva. Denna glada förutsägelse grundar tidningen på följande sakförhållanden: Det går en så originel gammaldagsflägt genom hela pjesen och musiken är så verkligt vacker, att man gerna ser och hör den omigen. Alla de spelande ega visserligen icke så pass röst, som erfordras i en operett, men det oaktadt gick det hela bra, och en älskligare Lonise än mamsell lljelmdal, kan man ej rimligtvis önska-— Om operetten, oaktadt de bristande röstressurserna. blir för hr Lundgrn en liten guldgrufva, så måste man medgifva att lyckan är honom synnerligt bevågen.