IVL UV dartt GUMMAN BM DOE D flentlighet skall ingalunda minskas af de underrättelser, som ingått från Bucharest och i hvilka det heter: De subskriptioner, som rörelsepartiet under ministeren Bratiano satte i gång inom hela landet för uppköp af vapen, fortsättas åfven under den närvarande regeringen. Ej allenast enskilda personer, utan äfven hela stadsoch landtkommuner teckna sig för till en del betydliga summor, fastän dessa kommuners budgeter icke beviljades för sådant ändamål, utan till städernas och landets fredliga behof. D. 22 Jan. anmälte en deputerad en förfrågning till inrikesministern om, huru det i landet skall kunna indritvas skatt till anskaffande af vapen. Emellertid ha rumenierna börjat fatta humör öfver, att deras furste velat omstöpa deras här för mycket efter preussiskt mönster. Furst Carl har på grund häraf nödgats hemskicka den preussiske öfversten Kremsky, hvilken var en present från konung Wilhelm till den hohenzollerske afläggaren i Bucharest och hade till uppdrag att spela samma roll i Rumenien som general Beyer i Baden. I Frankrikes hufvudstad, der ännu för ett år sedan strängt straff följde, om ett dussin personer sammanträdde för att öfverlägga om de aldra enklaste och vanligaste åtgärderna för en alltjomt inom författningens gränser stående parlamentarisk taktik, visar sig nu det sällsamma skådespelet, att de kommunistiska klubbarne från 1848 åter ostörda lefva upp igen med deras lika vilda och svärmiska som politiskt oskyldiga talflöden. Berättelserna öfver dessa arbetaresammankomster och isynnerhet de utdrag ur der hållna tal, som offentliggjorts, ha börjat annorstädes väcka allmän förvåning och man spörjer sig sjelf: Huru kan inrikesministern tilllåta kommunism och ateism i deras förhatligaste form på detta sätt predikas? Times förklarar nu fenomenet: De franska medelklasserna ha fästat sig vid kejsardömet, emedan det tycktes innebära säkerhet mot kommunismens faror. Hvari ligger nu orsaken, att man låter ormen på nytt höja sitt hufvud? I Frankrike tror man af naturliga skäl, och kanske med rätta, att vederbörande i allmänhet gilla det de tillåta. Slutledningen ligger nära till hands. Regeringen måste önska att visa borgarne, att det ännu finnes kommunister och republikaner, män som äro färdiga att bygga barrikader, om icke rent af upprätta guillotinen, och att hvarje fransman besitter sitt bohag, sin jord och egendom, räntor och obligationer endast under skydd af den kejserliga regeringens starka arm. Den plumpa iden, att dessa sammankomster anstiftas af polisen, måste man med skäl förkasta. Talare såväl som åhörare ha fullt allvar med hvad de göra. Men möjligt är, att det ej kommer den olägligt att sålunda få gifva den stora allmänheten en vink om de elementer, som ännu bestå i Frankrike. Under hufvudstadens rikedom och glans döljer sig ännu mycken uselhet och elände, och i det politiska samfundets utskum finnas män, hvilka äro nog förtviflade att trotsa hvarje regering och smäda de bestående förhållandena, säfort de blott komma till ordet. Nu låter man dem komma till ordet, och en hvar ser, på hvad sätt de begagna sig deraf. Regeringen har öfverhoptas med många och bittra anklagelser. Tåget till Mexico och Danmarks uppoffrande, återtåget från inblandning till förmån för Polen och den overksamma hållningen alltsedan Sadowa, de oerhörda utgifterna och folkets växande skattebörda ha väckt ett djupt missnöje, hvilket är ej mindre betänkligt, derför att det icke utbryter i öppna beskyllningar, utan sväller upp och höjer sig, såsom en stark, men våglös sjö. Framhärda kommunisterna i sina opinionsyttringar, så skola de ötvertyga medelklasserna, att det finnes någonting ännu sämre, än tryckande skattebörda och oberömlig politik; och slutligen skola de endast stärka den åsigten, att Frankrike har behof af en stark regering och finner denna i en beslutsam mans personliga öfverherrskap. Swra faror har man ej att frukta af lemningarne från de komunistiska skolorna. Då talarena på dessa parisersammankomster länge nog utan sin vetskap tjenat såsom afskräckande exempel, så skall polisen nog i allt mak göra slut på saken och tillstoppa munnen på de värsta skrikhalsarne. Hvilka politiska förändringar som än kunna förestå Frankrike, står dock dess sociala och industriela byggnad på en alltför fast grundval, för att återstoderna af en förvittrande socialism skulle kunna skaka den. Hos senaten har inlemnats en petition, i hvilken begäres, att man skall förhindra resandet af en staty på offentlig plats åt Voltaire; det är en skam för Frankrike att offentligt hedra en sådan man. Den, som begär detta, bor i S:t Donat och heter de Beuqny a Hagerne. En hemlighetsfull jesuiterhistoria omtalas nu från Paris, neml. om en ung grefve