Från Utlandet. Grekland ger ej med sig. Till Times telegraferas, att det visserligen vill i allmänhet ingå på konferensens förklaring, men att det beledsagar detta sitt samtycks med så många reservationer, att man måste föra nya underhandlingar. Den franske gesandten Baude i Athen har i en depesch till Frankrike uttalat den åsigten, att Grekland ej skall gifva efter. Huset Rothschild och andra bankirfirmor i Paris ha erhållit en skrifvelse från grekiska banken i Athen, hvari denna anordnar åtskilliga angelägenheter för mötandet af ett krig, hvilkot är oundvikligt. -Gauloig korrespondent i Konstantinopel telegraferar till sitt blad: Var törvissad om att kriget skall utbryta senast till våren. Ifriga ansträngningar göras från Rysslands sida, för att åvägabringa ett närmande till Frankrike, sannolikt i afsigt att förmå detta till att intaga en neutral ställning och lugnat åse, huru Turkiet uppätes af ryska intriger. Frankrike, som Åej vill öfverraskas af händelserna, sänder oaflåtligt krigsmateriel på Lyoner-, ostoch nordbanan till gränsen. Äfven inom Österrike pågå stora militärrörelser, hvilka utföras längs hela östra gränsen till det österrikiskt-ungerska riket. På andra sidan denna gräns, d. v. s. i Ryssland, vidtager czaren alltjemt strategiska mått och steg. Animositeten i Preussen tycks vara lika stark mot Österrike, som mot Ryssland. Vi ha förut omnämnt de starka rustningarne derstädes. Afven i Italien börja vissa militära åtgärder tagas, hvilka antyda något ovanligt. I Athen befarar man demonstrationer mot Frankrike och England, hvilka makter anklagas för att gynna Turkiet på Greklands bekostnad. Om dessa demonstrationer komma att ega rum, skulle engelska och franska flottorna helt säkert landsätta trupper, för att skydda deras resp. landsmän i Grekland. Kanske skulle det något afsvala den grekiska hettan. Kan ni väl gissa, hvem som är den mest populära personligheten på den helleniska halfön? spörjer en korresp. från Athen. Jo, det är aflidne kejsar Nicolaus I, åt hvilken massorna gifva namnet Orientens befriare. Vi inskränka oss till att meddela dessa uppgifter, hvilka nästan samstämmigt upprepas af de igår ankomna utländska tidningarne. Dessa synas vara temligen eniga derom, att Grekland vill undvika att underkasta sig konferensens beslut, så att ett nytt konferenssammanträde kan bli af nöden, för att besluta om hvad som vidare är att göra. Men det är en bekant sak, huru besvärligt det var att få en konferens till stånd, då det gällde att finna en basis, på hvilken alla makter kunde ingå, utan att någon af dem i sjelfva verket uppgaf sin politik och sina intressen i Orienten. Problemet löstes, då på det sätt, att konferensen skulle uteslutande sysselsätta sig med den närvarande tvisten mellan Turkiet och Grekland, sådan den bestämts i det turkiska ultimatum, och uppställa olika folkrättsliga principer, hvilkas iakttagande af båda parterna skulle återupprätta ett fredligt tillstånd. Om Grekland, nu sedan konferensen löst den uppgift den föresatte sig, gör sitt samtycke beroende af vilkor och förbehåll, förelägger det i sjelfva konferensen ett nytt program, och det är till att börja med ringa utsigt till att makterna skola gå in på en sådan utvidgning af konserensprogrammet. England biföll endast ogerna konferensen, emedan det befarade, att en allmän förhandling skulle öka farorna för ett nytt orientaliskt krig och endast programmets nullitet undanröjde dess betänklighet. A andra sidan har det af de meddelanden, som framkommit rörande förhandlingarne på konferensen, blifvit bekant, att Ryssland städse gjort svårigheter och vägrat tillträda hvarje förslag, som gick ut på att uttala ett tadel öfver Grekland. Under dessa omständigheter är det på förhand tydligt och klart,