försälts till konsul B. G. Mollen i Lysekil och medredare för 12,000 rdr. Det tilltagande tiggeriet. Red. har från en aktad insändare fått emottaga nedanstående vädjande till allmänheten, ett upprop hvars lämplighet den dagliga erfarenheten, tyvärr, bekräftar, hvarföre vi icke kunna annat än på det varmaste biträda de deri uttryckta åsigterna: Till Allmänheten! I vår tid, då så mycket ordas om tiggeriet och onskvårdheten af, om icke dess fullkomliga utrotande inom samhållet, hvilket torde vara ett problem, omöjligt att på en gång lösa, så åtminstone dess inskrankning i möjligaste måtto, kan det icke synas olämpligt att påpeka en af de orsaker, som kraftigast motverka ernåendet af detta önskningsmal. Vi mena den malplacerade gifmildhet, som inom de flesta hushåll har sin härd i koksdepartementet. Den barmhertighet, som här af tjenstepersonalen mot kringstrykande tiggare utofvas, ölverensstämmer visserligen vid första påseendet med skaldeus vackra ord, Åatt ju mer man delar med sig, desto mera har man qvar, men olyckligtvis blir tillämpningen af denna sats vid ifragavarande fall i så måtto väsentligen oriktig, som det Åsom delas icke är den samaritanske ljenarens utau hans husbondes egendom. Så sträugt det än kan låta, är det dock ovedersägligt, att tjenaren, nvarje gång af honom matvaror eller gåfvor utan husbondfolkets särskilda tillstånd till bettlande personer utdelas, gör sig saker till en lagstridig haudling, som al nya strafflagen belägges med ända till 100 rdrs böter eller 6 månaders swaffarbete, ty denna handling kan, ifall den beifras, icke rubriceras annorlunda än som — hustjufnad. Och hvad godt uträttus väl i de flesta fall med denna gifmildhet? Det hör alldeles icke till sällsyntheterna att i trappgångar och sorstugor finna undanstuckoa bsödetycken, smörgåsar o. dyl, hvilka den verkligt hungrande med glädje skulle förtära, det bästa boviset på att det kringstrykande tiggeriet hufvudsakligast åsyftar åtkomsten af kontanta allmosor eller kanske ofta ett gynnsamt tillfälle att stjäla. Då tjenarne sålunda tro sig begå en handling at barmhertighet, handla de icke blott lagstridigt, utan göra hvad ännu värre är, de lägga hyende under lasten, ty det är just dessa kriugstrykaude, tiggande halfvuxna pojkar och flickor, som sedermera skola besolka vära fängelser och straffinrättningar! Må man derföre med allvar besinna, hvarthän denna falska barmhertighot skall leda. Så länge man ger åt de fattiga, skola de som hittills bestorma dörrarne, och så länge blir man sjelf moraliskt ansvarig för allt det onda, som derigenom drabbar icke blott individen, utan äfven samhället. Må man istället för att uppmuntra tiggeriet i husen och på gatorna hänvisa den behöfvande till fattigvården, bvarest ingen förmenas att straxt få stilla sin hunger, då verkligt behof förefiones. Under sädane förbållanden skulle icke blowt tiggeriet af sig sjelf så småningom apphöra, utan fattigvårdsstyrelsen skulle äfven vida attare kunna lösa sin svåra uppgift, då icke så många redlosa individer af båda könen genom tiggeriets ippmuntrande af allmänheten, så au säga, af denna uppfostrades till lättja och sedeförderf. Det är icke första gången en uppmaning sådan som denna ställes ill allmänheten, men Ing. har icke tvekat att förnya len, då han hyser den fasta förtröstan att den till ulla samhällets lager med hvarje dag trängande uppysningen medför en klarare insigt icke blott af det edliga arbetets välsignelse, utan äfven af de samallsvädor, hvartill en falsk silantropi kan leda.