partiet. Den diskussion, som i begge kamrarne uppkom före den kungliga propositionens om statsverkets tillstånd och behof remitterande, kan betraktas som förpostsäktning. I Första kammaren öppnades diskussionen af grefve Henning Hamilton, och hans yttrande afhördes nu som alltid med spänd uppmärksamhet. Man hade i friskt minne den skärpa som grefve H. förr inlagt i sina yttranden vid enahanda tillfällen, särdeles förlidet år. Grofve IIamiltons ställning till ministören De Geer kan ej vara vänskaplig och blir det troligen aldrig. Men desto mera öfverraskande var det, att han nu uttalade sin tilllredsställelse med det skick, hvari den ifrågavarande propositionen aflemnats. Dermed sade han en kompliment till finansministern, hvilken han i fjor alls icke komplimenterade. Propositionen var, sade tal. vidare, med så stor klarhet och tydlighet uppställd, att den i letta fall öfverträffade de töregående under de 30 år som tal. varit riksdagsman. Nu visade sig klart att statens inkomster och utzifter gingo ihop, ty det belopp, hvarmed de förra understego de senare — efter tal:s beräkning 49,000 rdr —, var en obetydlighet, och få stater i Europa kunde berömma sig af en sådan jemnvigt i budgeten. — Med de anmärkningar, som grefven derefter gjorde, afksågs egentligen att erhålla åtskilliga detaljupplysningar. I Andra kammaren var tonen hos de talare som uppträdde väsendtligt olika mot i den Första. Man fick nu en kraftig påminnelse om huru riktigt hr Hierta bedömt situationen, då han i det bekanta helsningstalet ordade om att det led mot början af slutet. Frih. Liljencrantz, hrr Stråle och Jöns Pährsson — men besynnerligt nog icke flera — voro ej sena att låta höra af sig, den förstnämnde mest omständligt. Då grefve Hamilton var nöjd med den kungliga propositionen, så inträffade ett motsatt förhållande med frih. Liljencrantz; då den förre mycket försigtigt uttalade en förmodan, alt möjligen några inkomstposter kanske beräknats väl högt, så uttalade den senare bestämdt att statens inkomster beräknats till så högt belopp, att de ej dertill kunde utgå, och följaktligen ökade bördor bletve oundvikliga om ej betydliga reduktioner — hvilka, antyddes ej — företogos å hufvudtitlarne. Finansministern replikerade ganska sull