TING RKUIIHCT SR UIOLAJUCL. IVLSGIIIISC 1 vy led skulle, fastän ogerna, draga svärdet för tvenne frågor: den fria sjöfarten på Donau och bevarandet af den istriska och dalmatiska kusten. Båda delarne äro rent at vilkor för dess tillvaro; likväl är den allmänna stämningen så stark emot ett krig, att med.emmarne af delegationerna söka att göra sig afhållna hos sina valmän, genom att neka penningar till de för kustförsvaret nödiga kanonerna och tillochmed till pansarfartyg. Ett nederlag af dess flotta, ett enda slag förloradt vid dess östra gräns skulle ödelägga Osterrike för de nästa 100 åren, kanske för alltid (?). Och denna makt vill man i Berlin beskylla för att vara krigslysten! Må preussarne sköta sina egna angelägenheter och icke blanda sig i Österrikes! Österrikes tidningar förklara nu orsaken tillede ofsiciösa preussiska tidningarnes angrepp mot v. Beust vara den, att Bismarck trodde sig skola kunna stifta oenighet mellan den ungerske ministern Andrassy och v. Beust, så att deraf en schism skulle sölja. Detta har misslyckats, och derför ha Bismarcks tidningar tillsvidare nedlagt vapnen mot v. Beust. Grefve Andrassy har neml. i dessa dagar utförligt uttalat sig för sina valmän, hvarvid han började med att erinra om, hvilken lycklig sörändring som försiggått, sedan han för tre år tillbaka valts till deputerad. Denna gynnsamma vändning erkände äfven oppositionen, men den påstod att detsamma kunde ernåtts, äfven utan att Ungern behöft öfvertaga de bördor, som förlikningen pålade det. Riktigbeten af detta påstående mäste han bestämdt bestrida. Oppositionen var ur stånd att bilda en regering derför att den icke hade något program. Ingen visste, hvad oppositionen egentligen ville, man kände endast, hvad den icke ville ha, neml. delegationen och den gemensamma ministören. Men dessa båda institutioner, hvilka voro för oppositionen så förhatliga, medförde för Ungern de största fördelar. Man kunde jemföra Ungern med en godsegare, hvilken genom en billig förlikning efter en mångårig process kommit i besittning af egendomar, de der förut tillhört honom endast på papperet och följaktligen ej voro för honom af någon nytta. Kunde andra än brödlösa advokater tillråda godsegarno att gå ifrån förlikningen och börja processen på nytt? Grefve Andrassys uttalanden ha i Wien väckt den största tillfredsställelse, och man tröjdar sig der öfver Bismarcks misslyckade schackdrag, hvilket endast haft till följd, att man såväl i Österrike som Ungern bättre, än någonsin, kommit till insigt af nödvändigheen att hålla tillsammans. Andrassy betonade också detta, då han sade, att bibehållandet af en gemensam österrikisk-ungersk armå är betingadt af de aldra vigtigaste politiska skäl; y eftersom de båda stora grannstaterna (Ryssiand och Preussen) höllo armåer om 1,400,000 och 1,200,000 man, skulle delningen af den semensamma armåeen utsatt monarkien och dermed äfven Ungern för de största faror. Förutom Bismarck, föra Kossuth och — fåfven Pius en förbittrad strid mot Beust. Den förre vill heksom Bismarck inbilla ungrarne, att Ungerns och Österrikes intressen zå mycket strida emot hvarandra, att de ej kunna ha något gemensamt — bort derför med den gemensamme rikskansleren! Koszuth är en pennsäktare och har i ärendet senast i en Pesther-tidning skrifvit ett bref om — 13 spalter. Påfven bekrigar återigen Beust genom sin nuntie i Wien, monsignor Falinelli, med anledning af de interkonfessionela lagarne, och understödes härvid af den förnäma, feodala verlden, bl. a. äfven at prinsessan Sophie, hvilken söker intaga kejsaren personligen mot den store ministern. Denne håller dock ännu hufvudet uppe, stödd på folkots tillgifvenhet och sympati. Kejsarinnan har för detta år bildat sin uppvaktning af ungerska damer och en polska. Osterrikiska trupper afgå fortfarande i mängd til galiziska gränsen. N D. 12 d:s hölls i Wien en sammankomst mellan österrikiska armåens förnämsta generaler. Wienerboerna gåfva åt sammankomsten benämningen: krigskonseljen. I Frankrikes blåa bok, hvilken nu tramlagts för lagstiftande kåren, heter det: De frågor, som väckts i vissa länder, ha aflagt vittnesbörd om kabinetternas vishet och visat den allmänna önskan om förhindrandet af förvecklingars utbrott. Man har erkänt, att det för Europa framför allt är nödvändigt, att förhållandena derstädes bevaras sadana de genom fördragen fastställts. Den försoningsanda, som förherrskat inom konferensen, har ledt till enighet ang. folkrättsprinc pen. I hänsyn till Rumenien yttrar boken: Den nya rumeniska ministeren tillkännagitver sin afsigt att för framtiden ledas af andra grundsatser än den förra. Detta är enda sättet att åt Donauturstendömena betrygga fördelarne af deras undantagsställning. kejsarens regering har sedan 15 år tillbaka ej upphört med att i Europas råd låna sitt väl1 1