vid inregistreringen, formaliteter som kunna drifva en del brottslingar till det yttersta raseri. i Nej, Lecoq kunde ej tro det. Hans öfvertygelse var, att det skyms iga i dessa formaliteter skulle göra mördaren utom sig och frånrycka honom, om ej hela sanningen, så åtminstone ett af dessa ! karakteristiska uttryck, som kunna sprida npplysning öfver den mörkaste hemlighet. Det var först när fångvagnen lemnade Pont-Neuf för att taga af inpå quai de lIIorloge, som den unge polisagenten tycktes återkomma till sig sjelf. Snart passerade det tunga åkdonet in genom ett hvalf och stannade midtpå en trång och fuktig gåärd. Lecoq stod redan på marken. Han öppnade dörren I till den afdelning af vagnen, i hvilken mördaren var innesluten, och yttrade till honom: — Vi äro framme, stig ur! Det var ingen fara för hand, att han skulle kunna rymma. En gallerport var tilläst för gården, och dessutom fanns åtminstone ett dussin vaktknektar och polisagenter, hvilka närmade sig nyfikna att få se de brottslingar, som upptagits under natten, Mördaren steg ur vognen. Hans ansigte hade ännu en gång förändrats. Det uttryckte nu likgiltigheten hos en person som vet att underkasta sig hvad som än må studerar en muskelrörelse, visar ej amhet som den, med hvilken Lecoq sigte och blick. När hans fot be