ner, hvilka med an afvakta ryssarne. Cvaren, heter det vidare, ville nu skynda de af turkarne skawligt misshandlade kristna folkstammarne till hjelp. Broschyren, som omfattar inemot 2 ark, är skrifven så populärt som möjligt och utdelas öfverallt till soldaterna, hvilka med begärlighet läsa densamma. Hand i hand med dessa ryska stämplingar går Preussens förbittrade hållning mot wienerkabinettet. Dess officiösa organer föra mot detta ett språk, som ej skulle kunna vara mera närgånget och fientligt, om hofvet i Berlin redan afbrutit den diplomatiska förbindelsen med regeringen i Wien och tillsåändt henne en krigsförklaring. Ännu d. 12:te d:s påstod Bismarcks tidning, att Beusts hela inblandning i Donaufurstendömenas angelägenheter i fjor somras och meddelandena i den röda boken angående upproret i Bulgarien varit ett spektakel, som af rikskansleren sjelf satts i scen, för att om möjligt förmå Porten till att gå fientligt till väga mot Rumenien och att begagna detta såsom inledning till ett europeiskt krig. Innehållet af de af Beust offentliggjorda noterna ang. Rumeniens fienttliga afsigter mot Ungern och Siebenbärgen förklarar det preussiska ministeriela bladet för en kvätnad af lögner och påstår dessutom, att Beust sjelf låtit fabricera de upprop, som från Rumenien utbreddes bland walacherna i Siebenbärge:-. Träflande svarar härtill en österrikisk tidning: Uvad är egentligen Bismarcks asfsigt och hvad har Österrike förbrutit? Österrike har offentliggjort depescher, hvilka visa verlden, att man vet, med hvem man har att göra, och att man är på sin post. Det är lätt att gissa, hvad Bismarck åsyftar med sin polemik. Beust skall störtas och det tyska Osterrike skiljas från monarkiens öfriga delar. Naturligtvis skola de olika nationaliteterna i Österrike söka att begagna denna hetsjagt mot sin regering till att för sig utverka reformer. Sålunda skrifves det, att Galiziens innevånare, representerade af landtdagen i Lemberg, uppsatt till österrikiska regeringen en begäran om erkännande af det österrikiska Polens sjelfstyrelse. Denna anhållan tros skola åtröna ett gynnsamt mottagande af såväl riksrådet som kejsar Frans Josef. Böhmens sjelfstyrelse skulle sedan snart följa. Hertigens af Magenta besök i Wien väcker fortfarande det största uppseende. Ett rykte vill tillochmed veta, att han och erkehertigen Albert förhandlat om tvenne fälttågsplaner, hvilka skulle kunna tillämpas på försvaret af Österrikes norra, nordöstra och sydöstra gräns. Härmed må nu vara huru som helst; men visst är väl, att Frankrike är Österrikes bundsförvandt på fullt allvar och skulle. om ett krig utbröt, stå på dess sida. Hvad Frankrike angår, har verlden nu erfarit dess sista finansberättelse. Såsom vanligt företer denna en samling siffror, på hvilka ingen blir riktigt klok. Finansministern Magne säger, att den sväfvande skulden minskats från 900 mill. fres till 727 millioner, men redan för fyra år sedan skulle denna skuld ha minskats till 600 mill. sros. Magne talar om öfverskottet för 1867, 68, 69 och 70; men alla dessa budgeter skulle ha slutats med en brist, om ej ett lån upptagits. Magne säger, att inkomsterna skola år 1870 utgöra 1,736,667,393 fres och utgifterna 1,650,060,248 fres, eller med andra ord att der skall vara ett öfverskott af 86,607,145 fres — såframt Europas lugn får fortfara, ty deraf beror öfverskottet, hvilket Magne emellertid icke vili använda till en minskning af nationalskulden, utan till anläggande af vicinalvägar och utförande af allmänna arbeten, genom hvilka regeringen vill vinna framgång åt sina kandilater vid de stundande valen. Det beräknade öfverskottet anser Daily Pelegraph härledde sig från de ökade utomordentliga inkomsterna, hvilkas tillökning just varit en följd af handelsfördraget med England. Försök att hindra ett föredrag skola inom kort göras. Om hr Magne då vill erinra sig, att den franska nationen har, såsom ett helt betraktad, dragit ofantlig fördel af handelslagstiftningen under de sista åtta åren och att dess skattkammare äfvenledes storlisen riktats, så skall han helt säkert icke tveka om att kasta sitt inflytande i vågskålen för det allmänna bästa, hvilket så mycket skiljer sig från de lokala introssenad. Man tyckes nästan i England börja frukta för utt Frankrike skall återvända från sin frihandelspolitik och bryta fördraget med England. Times anmärker om Magnes finansberättelse, att den visserligen är full af hopp, uon likväl, såsom alla hans föregångares berättelser af denna art, innehåller någonting beklagansvärdt. Det är att, fastän freden är nödvändig för landet, detta likväl, så att säga, hänger fast vid en mans läppar, i hvars makt det ligger att påbjuda krig eller fred. Häraf dessa vexlingar mellan förtroende och