Från Utlandet. Då dessa rader komma för våra läsares ögon, har telegrafen antagligen redan berät tat, buruvida konferensen har lyckats elle: icke i sina fredsförsök. Skulle den deremot icke i detta afseende ha utfört sitt uppdrag så befinner man sig inför brydsamma svårigheter. Men äfven om den kan för ögonblicket åstadkomma ett tillstånd af lugn, är det dock otvifvelaktigt, att en varaktig fred dermed icke är ernådd, utan tvärtom den stora kampen ännu förestående, ttll hvilken man i öfrigt fortfarande bereder sig med en ifver, som om det gällde tillochmed ett snar krigsutbrott. I Konstantinopel fortsättas krigsrustningarne. Bladet Serbja, som utkommer i Belgrad, meddelar, att man i Rustschuk (Turkiets vigtigaste fästning vid Donau, söder om Bucharest) väntar en truppkår om 10,000 man, som skall bevaka den rumeniska gränsen. Å andra sidan har furstens af Montenegro besök i Petersburg, der han plägar litligt umgänge med utrikesministern fust Gortschakoff, väckt en del oro i Konstantinopel. Furst Nicolaus skall hafva utnämnt sin sekreterare Waslik till hemlig sekreterare för Montenegro och den turkiska provinsen Herzegowina och att han köpt 10,000 bakladdningsgevär, hvilka skola med det första inträffa i Cetinje, der man redan har ett förråd af 30,000 nya gevär. Det tillägges, att en högre rysk officer redan företagit mätningar i den sydliga delen af Herzegowina, samt insändt sina teckningar till krigsministeriet i Petersburg. I Österrikes slaviska länder tyckes Rysslands och Greklands uppträdande ha gifvit en ny knuff åt den nationala rörelsen. Wienertidningarne klaga öfver att den ryska pressen ånyo söker upphetsa de slaviska befolkniogarne mot tyskarne i allmänhet och wienerregeringen isynnerhet. ; Från Krakau skrifves sålunda: En ny rysk broschyr har i oräkneliga exemplar kringspridts i det ryska Polen och i hela Ryssland. Dess innehåll är riktadt mot det det tyska Österrike, som häftigt angripes med särskilt afseende på fältmarskalk Kulms bekanta tal om nödvändigheten af att befästa monarkiens nordöstra gräns. Det är nu 20 år sedan — säger den ryske förf. — Ryssland ilade kejsaren af Osterrike till undsättning (under den ungerska revolutionen 1849). En stor del af Österrike låg snart — tack vare den ryska armens lysande segervinningar — för vår oförgätlige czar Nicolaus fötter, och denne, högsint som han var, förärade landet åter till kejsaren af Osterrike. Wienerhofvets nuvarande fientliga uppträdan de mot Ryssland är tacken för det blod, vi för 20 år sedan utgjutit till dess frälsning. Dernäst hotar förf. Österike med Rysslands hela militärmakt, hvilken skall bli desto farigare, som czaren väl vet, att det i Öster