mitt förvållande som detta agörande bevis undgår os oss. Och jag som trodde mig ega skicklighet! . . Hvilken ! lexa! ... Jag borde ha tilläst dörren. Hvilket nöt som helst skulle ha täokt derpå! Ian tystnade och stod med vidöppen mun, vidgade upiller och fingret utsträckt mot ett af rummets höra. — Hvad är det åt er? frågade den gamle polisagenten förskräckt. Han svarade ej; men långsamt och med en sömngångares stela rörelser närmade han sig den plats mot hvilken han pekat, Intade sig ned, tog ett föremål af ringa dimensioner och yttrade : — Min dumhet förtjenade ej denna lycka. Det föremål han tagit upp var ett örhänge, förfärdigadt af en enda, mycket stor diamant. Infattningen var af en utsökt finhet . — Denna diamant, förklarade han efter ett ögonblicks granskning, bör vara värd åtminstone fem eller sex tusen francs. — Verkligen? — Jag tror mig kunna försäkra det. Några timmar förut skulle han ej ha sagt: jag tror, han skulle ha yttrat helt bestämdt: jag försäkrar er det-Men det misstag han begått var en lexa som han i hela sitt lif ej skulle glömma. — Kanhända, inföll pappa Absinth, kanhända är det