Herr Lecoq ). Roman af Emile Gaboriau. (Öfvors. fr. Franskan.) Att han på pappa Absinth pröfvar verkan af sitt system, liksom den oerfarno folktalaren på sina vänner pröfvar verkan af sin oratoriska förmåga, var godt och vil. Men han hade förkrossat veteranen från ruo de Jerusalem med sin öfverlägsenhet, som ej var värd att berömma sig af! Den gamle polisagenten var ett dumhufvul; han, Lecoq, trodde sig vara mycket slug ... Var detta något att yfvas öfver? Om han dock gifvit ett eklatant bevis på sin förmåga och sitt skarpsinne! ... Men hvad hade han uträttat?... Var hemligheten uppdagad? ... Var framgången kifven? . .. Derföre att en tråd blifvit utdragen, är härfvan ej upplöst. Denna natt, då hans framtid såsom polisagent utan tvifvel skulle bli afgjord, svor han inom sig att, om han också ej lyckades frigöra sig från sin fåfänga, skulle han åtminstone försöka dölja den. Det var sålund i en mycket, blygsam ton han tilltalade sin kamrat: — Vi ha slutat med de yttre göromålen, sade han! skola vi nu börja sysselsätta oss litet härinne? ... — — Boris. fr. N:) 12