då frågan gällde räddning af menniskolif. Deras bätar äro små, tycker man; men i deras ögon äro de stora nog. Kustboen är förtrogen med sin farkost, den är lydig i hans hand, han har pröfvat den nog. Men intet uppehåll fick här ega rum. Man borde betänka, att de arma skeppsbrutna uthärdade en så att säga mångdubbel död. Kanske nästa timma hade de ursinniga brotten söndersplittrat vraket och då var allt förloradt. Folket måste bergas, utropade de behjertade kustboerna, och beslut och handling foljdes åt. Snart såg man fyra båtar på väg till fartyget. Man såg huru de små farkosterna arbetade sig allt längre ut, man såg huru sjöarne öfverspolade dem allijemt. Ännu en stund — och man såg 2:ne af båtarne i närheten af skeppet och derefter återvända. Ingen kunde komma ombord. Det var första försöket. Återkomna stod smärtan att läsa på de modiga kustboernas anleten, men icke modlöshet. Man hade sett att besättningen var qvar på fartyget. Man hade hört deras nödrop smärtsamt öfverrösta stormens tjut och svallvågornas dån. Man visste nu att de skeppsbrutna voro eugelsmän. Änau ett försök måste göras. -Engelsmännen skola räddas, utropade våra kustboer; och efter en stunds hvila begaf man sig af med 3:ne båtar. Stormen fortfor i all sin vildbet, brottsjöarne voro lika rysliga. Faran var mycket stor. På långa mellanstunder bemärktes ej båtarna, de voro nere i de djup, som bildas mellan brottsjöarne. Under andlöst spanande upptäckte man ånyo de små farkosterna, hvilka, förda med kraftiga armar, vigt klättrade upp på spetsarne af brotten. Det var en pinsam vexling af ångest och hopp att skåda detta räddningsarbete. Den minsta ovarsamhet hade ögonblickligen medfört allas undergång. Slutligen såg man den ena båten efter den andra komma intill fartygets bogspröt, och med mellanstunder, i mån af som brottsjöarne sådant medgåfvo, emottaga besättningen, som derifrån firade sig ner i båtarne. Våra kustboer anträdde nu återfärden med sina 3 man, och komna i land prisades deras bragd af alla, som blott kunnat med välönskningar följa deras djorfva, vackra handling. Ännu återstod att från fartyget hemta deras befälbafvare, Barnard, som ej kunde förmås åtfölja sin besättning. Ånnu en gång anträddes färden till fartyget, dock var nu på aftonen tormen saktad och brottsjöarne mindre. Ben-knot. Från Landskrona skrifves d9 d:s: Äfven vårt lilla fredliga samhälle har blifvit berördt af en — strike. En del sattiga arbetare, som stundom haft för sed att på stadens mark och på de staden omgifvande vallarne uppgräfva ben, blefvo häromdagen af jordinnehafvare förbjudna att fortsätta denna sattigmans-industri. Tillfölje häraf beslöto de att :en masse och beväpnade med sina spadar hos vederbörande anföra klagomål. Och sålunda har man i går och i dag sett en skara arbetare, åtföljda af en hop gapande pojkar c, tåga gatorna igenom — utan skrål, få vi tillägga — för att uppvakta borgmästare, rådmän, fortifikationsbefälhatvare, stadsfiskal o. s. v. — Resultatet känna vi ej; men hvad sjelfva hufvudsaken beträffar, anse vi det vara ganska småaktigt, att under dessa svåra tider förvägra det stackars fattiga folket en dylik födkrok, helst vederbörande drätselkommission ännu icke satt i verket sitt fattade beslut om anskaffande af arbetsförtjenst åt de arbetsbehöfvande.