cera rösten. Operetten slog an och de deri uppträdande inropades efter dess slut. Dansnumret Pas de Styrien utfördes behagligt al m:llerna Carlsson och Mindstrand. I afton uppträder, såsom förut nämnts, m:ll Gurli Aberg tör första gången på denna scen. Prof. Holmgrens 2:dra föreläsning egde i Onsdags afton rum för en ännu talrikare åhörakrets än den som vid den första var närvarande. Prol. II. ville, för sin framställning om nervernas verksamhet, begagna lokomotivet såsom bild. Oaktadt vår egen kropp är för oss en gammal bekantskap nålgas man dock tillfölje af det inflytande som vanan har, att begagna denna främmande jemsörelse. Ilufvudpersonerna på ett lokomotiv äro lokomotivföraren och eldaren. Är ångpannan än så glödhet, blifver ingen rörelse af utan en vridning på lokomotivförarens handtag. likaledes blifver icke heller någon rörelse af itall eldaren försummar sin pligt. Förra söreläsningen betraktades muskeln, hvilken inom den menskliga organismen spelar rollen af eldare; nu skulle orduingen komma till lokomotivsöraren, till nerven. En muskel kan, såsom förra gången sågs, sättas i rörelse af en elektrisk ström. Inom kroppen är det i stället viljan, hvilken genom nerven sätter muskeln i rörelse, nerven är det materiela organ på hvilket viljan verkar. Från centralorganerna hjernan och ryggmärgen — utgå en ofantlig mängd hvita strängar, hvilka sedermera förgrena sig. Detta sker dock ej på samma sätt som ett träd förgrenar sig, utan — hvarje sträng består nemligen af ett stort antal trådar — lksom telegraflinierna utefter en jernväg taga af åt olika håll, ju längre man kommer från hnfvudstationerna. Ju mera nervsträngen allägsnar sig från centralorganet, dess flera trådar skilja sig ur detsamma för att gå hvar till sin muskeltråd, af hvilka hvar och en genom en dylik telegrafledning står i förbindelse med centralorganet. En nervträd består al trenne olika delar, liksom trädet al bark, ved och märg. Den del som motsvarar barken sammannäller det hela, liksom jernklädnaden på en telegrafkabel; innanför denna beklädnad ligger liksom på en kabel en isolerande fettsubstans och innerst sjelfva nervtråden, led ningstråden i kabeln, hvilken sortlöper oafbrutet mellan stationerna. Nerven sorenar sig nu med muskeln på det sätt, att hyllet ut vidgas och sluter sig kring muskeln, det isolerande lagret upphör och den innersta tråden, som först vrider sig några hvarf spoltormigt, sedermera utvidgar sig till en platta, hvilken derigenom sätter tråden i intim beröring med nerven. Denna intima beröring är utan annat exempel i naturen än elektricitetsorganet hos de elektriska siskarne, såsom darrålen, den elektriska rockan o. s. v. Muskeltråden är nu nervtrådens ändstation; i hufvud stationen, hjernan, slutar densammå i en gangliicell, hvilken äfven står i förbindelse med andra celler. Sådana finnas miliontals i sjernan och ryggmärgen, de äro de enkla elementerna och stå hvar och en genom sin norvtråd — hvilka, såsom nyss nämndes, löpa ut i strängar — i förbindelse med en muskel3 rad. För ait taga reda på huru viljans bud öfverföras från hjernans celler till muskeln, linnas tvenne metoder. Den ena är att afira en nervsträng, ty man kan ej afskära en enskild af nervtrådarne. Man skall då ; i I