läst tiqningarne och efter att ha fått veta, huru mycket han var skyldig räckt fram en svensk femhundrariksdalers sedel öfver disken med den frågan: Kon ni vexla mig denna?. Svaret har naturligtvis alltid varit: Nej, har ni inga småpengar?. Den okände herrn har då sökt i sina fickor, men med stor ledsnad funnit, att han är alldeles utan smäpenningar, hvarför han bedt att man måtte skicka och vexla sedeln Härtill har man dock ej haft tid och värden har deriö e bedt den okände blifva skyldig bonom den lilla småsaken till en annan gång. Mannen med sedeln har derpå försvunnit och naturligtvis icke kommit igen. På huru många ställen han sålunda njutit fri frukost, vet man icke, men historien fick häromdagen en ganska lustig afslutning. hvilken förmodligen för längre tid ingifvit den listige bakelsebesten en helsosam skräck. Som vanligt ville han en förmiddag uppföra samma scen, men den sockerbagare hos hvilken han infann sig hade hört honom omtalas af en yrkesbroder, och då den okände framräckte den stora sedeln samt ganska lugnt frågade: Kan ni vexla mig denna? svarade bagaren: Ja, gerna och tog emot sedeln för att vexla den. Men vid närmare efterseende befanns sedeln endast vara en utländsk etikett, snarlik en banksedel. Bakelsektaren, som fann att han var röjd, ville fly, men bagaren fick honom i nacken och hotade att hemta polisen, hvilket satte en sådan skräck i karlen, att han afgaf en bekännelse, hvarvid det visade sig, att han var en välmående pebersvend som satte mammon öfrer allt och derföre gerna ville äta billiga bakelser. Då bagaren nu gjorde honom uppmärksam på att affären med sedeln lätt kunde skaffa honom fri kost och bostad i cellfängelset, bad han så ömkligt för sig, att bagaren blef vek om hjertat och lofvade honom att få slippa ifrån saken om han ville gifva 10 danska rår till fördelning emellan de fattiga i trakten på julaftonen. De 10 rärna blefvo betalta, bagaren förde herrn till dörren, öppnade den på vid gafvel och stötte Lonom med en väldig puff i akterspeglen ut på gatan under orden: Vexla mig den! Dot elektriska ljuset på fartyg. Det franska postångfartyget Saint Laurent, kapt. Boconde, bade på sin sista resa till Newyork medtagit ombord en elektromagnetisk belysningsapparat, sådan den brukas på syrtonon i Frankrike. De försök man anställt med apparaten ha, enligt Les Mondes, öfverträffat all förväntan. Resan var lika lycklig som angenäm, hafvet var upplyst på en vidsträckt rymd, man såg tydligt fartygen, landet och bojerna på långt afstånd och ljuset genomträngde med så stor lätthet det djupaste mörker och den tätaste dimma, att man vid hvarje tillfälle hade tid nog att förändra fartygets riktning och således undgå sammanstötning. Dessutom bereder nämnde belysning fartyget många fördelar såväl vid lastningen som vid tillsynen af maskinen och intagande af kol. Det synes sålunda som om denna belysning snart borde bli allmän, åtminstone på större fartyg. DNA nn