borden under ar 18601. Från Utlandet. Såsom vanligen är förhållandet, då stora ting förberedas, börjar man nu knappast veta hvarken ut eller in i afseende på den politiska ställningen för dagen. Det tyckes ännu icke vara faktiskt afgjordt, att den ofta nämnda konferensen verkligen kommer till att sammanträda, åtminstone förnekar man uppgiften, att detta skall bestämdt ske d. 9 d:s. Splittringen mellan makterna träder med hvarje dag bjertare fram. På ena sidan stå Frankrike, Österrike och England, på den andra Ryssland och Preussen. Denna makternas gruppering är numera en obestridlig omständighet. Det kan vara harmligt för Bismarck, att hans ryska allians sålunda blifvit blottad, ty den måste ovilkorligen komma att beröfva Preussen dess glans i Tyskland. Men det förbåller sig nu engång så, och man finner det dersör helt förklarligt, att Bismarck rasar mot v. Beust, hvilken fortfarande är föremål för de våldsammaste angrepp från de bismarckska organernas sida. Med allt mindre utsigter till ett verkligt lugns införande skall derför konferensen sammanträda, om den kommer till stånd. De diplomater, som förmenas skola å konferencen representera makterna, äro furst Metternich (Osterrike), lord Lyons (England), riddare Nigra (Italien), grefve Solms (Preussen), grefve Stackelberg (Ryssland), Djemil Pascha (Turkiet) och Rizo Rangalu (Grekland). Ordförandeskapet handhafves naturligtvis af den franske utrikesministern Lavalette. Konferensen och hvad dermed sammanhänger utgöra emellertid det öppet framträdande spektaklet, belyst af skenet från rampen; men medan detta varar, fortgår äfven kulisspelet, ur hvilket skall utveckla sig med tiden det afgörande, på hvilket verlden väntar. Till detta kulisspel höra alla dessa många intriger, hvilka Bismarck har för sig, alla gående ut på att hand i hand med Ryssland kunna skapa ett sådant upplösningstillstånd i Orienten, att Preussen skall under detsamma kunna fullfölja sina planer mot Osterrike och för enväldet öfver Tyskland. En i detta hänseende märklig berättelse är följande, som förekommer i Corr. du NordEst: I Thorsdags, temligen sent på ettermiddagen (julafton), kom ett långt godståg till Stchakowa, den första österrikiska stationen på Nordbanan, och det finnes här en afdelning tullbetjenter, för att undersöka det bagage, som kommer från Preussen på linien Breslau-Krakau. Ingenting förefanns vid detta tåg, som kunde uppväcka misstankar. De medföljande papperen upplyste, att godset bestod af jordbruksredskaper och industriela maskiner, bestämda till Moldau-Vallachiet, och att det var adresseradt till Czernowitz, den sista österrikiska stationen på linien Lemberg-JassyGalaca. Chefen för tullbetjenterna gaf signal till, att tåget kunde begifva sig vidare, och det hade redan satt sig i rörelse, då en af jernvägskarlarne fattade misstankar i anledning af godsets omfång och vigt samt härpå fästade stationschefens uppmärksamhet. Man började nu undersöka vagnarne, och sedan halmen och omslagen skjutits åt sidan, upptäckte man till sin förvåning kanonmynningar. Kanonerna voro demonterade; men vid närmare efterseende påträffades lavetterna under en hög värdelösa varor. Eftersom det var julafton, hade de agenter, som förestodo denna transport, smickrat sig med att tulltjenstemännen skulle visa sig mindre påpassliga ån vanligt, och denna beräkning hade äfven varit nära att hålla streck. För dem, som icke närmare känna kommunikationsförhällandena, torde det icke vara ur vägen att tillägga, det linien Breslau-Czernowitz är den kortaste vägen mellan Preussen och Donaufurstendömena, tills de ryska jernbanorna blifvit färdigbygda. Berättelse om det timade hemsändes genast till Krakau och Wien, och en ofsicie undersökning skall ofördröjligen ega rum, för att konstatera bedrägeriet. Det är naturligtvig här fråga om annat och mera än blott tullsvek. De konfiskerade kanonerna äro af mycket lätt kaliber och synas ha varit bestämda till ett fälttåg i bergstrakter eller till ett uppror. Deras egentliga bestämmelseort var troligen Bulgarien. En annan dylik kulisshändelse är den, att den fordne rumeniske ministern Bratiano nu offentligen förklarat i sin tidning ÅRomanul, att Rumenien ovilkorligen måste taga parti mot Porten. De kristna i Orienten, säger nämnda tidning, ha redan länge afvaktat detta ögonblick, och de skola icke nu låta sig afhållas från att uppträda bestämdt under de vacklande vestmakternas hotelser. Lika litet skall, tillägger Bratiano, det heroiska Hellas låta sig vilsoledas af det döende fPanlblata kramnaktiga vonn;:noar allar af Oact