Då icke heller nu I någon svarade, gick han ett par steg tillbaka för att taga ansats, och med en axelstöt lika häftig som af en murbracka sprängde han upp dörren. Nu erhöll man förklaring på den fasa som uttryckts af den polisagent, hvilken blickat in genom öppningen på fönsterluckan. Det rum der man skådade in företedde en scen, sådan att alla polisagenterna och sjelfve Gåsrrol för ett ögonblick stodo liksom fastnaglade, isade af en obeskriflig fasa. Inom denna krog tydde allt på en förtviflad strid, ett af dessa förfärliga uppträden som blott alltför ofta besudla krogarne i staden Pariss yttersta omkrets med blod. Lju8 y sen hade troligen blifvit släckta redan i början af tumultet, men en stor och klar eld i spiseln upplyste tillochmed rummets minsta vrår. Bord, glas, buteljer, tallrikar, hushållssaker, sönderrifna stolar, allt var uppochnedvändt, kastadt huller om buller, krossadt i små smulor. Nära intill och tvärs för spisein lågo tvenne män på ryggen, orörliga och med armarne i kors. En tredje låg midt i rummet. Längst fram till höger på de första stegen af en trappa, som ledde till öfre våningen satt en qvinna hopkrupen, Hon hade kastat sitt förkläde öfver hufvudet och utstötte oartikulerade snyftningar. Rätt fram midt i en vidöppen dörr stod en karl upprätt, stel och likblek. Framför sig hade han liksom en förskansning ett tungt ekbord. Han var temligen till åren, af medelstorlek och bar helskägg. Hans drägt, hvilken