dimman gjorde verkligen farlig. Inga krogar inga ljus syntes vidare; intet steg, ingen röst hördes, allt var tyst mörkt och och öde. Man skulle kunnat tro sig vara hundra mil från Paris, hade man ej hört detta djupa och oaflåtliga buller som uppstiger från den stora staden liksom dånet från en flod hvilken störtar ned i ett svalg i jorden. Samtliga polisagenterna hade knippat upp sina benkläder öfver fotknölen och vandrade långsamt framåt, så godt sig göra lät väljande de platser der de kunde sätta foten, en i sender liksom indianer på krigståg. De hade passerat öfver gatan Chåteau des Rentiers, då plötsligt ett sönderslitande skri klöf luften. Vid denna tid, på detta ställe var ett sådant skri så förfärligt betydelsefullt att samtliga dessa män med en gemensam uppfattning plötsligt stannade. — Hörde ni, general? yttrade en af polisagenterna. — Ja, man mördar helt visst hvarandra helt nära härintill ... men hvar? Tyst! låt oss lyssna. Alla stodo orörliga, med spänd uppmärksamhet, återhållande andedrägten. Snart derefter ljöd ett andra skri eller snarare tjut. — Ah! yttrade polisinspektorn, det är i Peppardosan! Detta besynnerliga namn förklarade på en gång både det ställe som bar denna benämning och de kunder som brukade besöka detsamma. Enligt det tjufspråk som är gängse i närheten af Montparnasse kallar man en drinkare pepprad då ban supit sig totalt medvetslös. Med anledning