Der bikta Blommorna. när solen skiner, Och som ur klippan vilda sorsens språng Der qväds om gråa Åsarna en sång. En suckar med Martyrerna, en annan Om Tassos död melodiskt klaga hörs. Der är ett lif, en täflan om hvarannan, Hvart öga brinner och hvart hjerta rörs. Men märk den unga, sköna trubadaren, Som till de andra blyg sig sluter der; En rikt begåfvad gunstling af naturen, Ett lyckans glada söndagsbarn han är. Guldsträngad också han en lyra eger, Ett guldrent hjerta klappar i hans bröst. — Längst sjöng den lyran. Nu ock hennes röst Ar blott ett eko från de dödas läger. Han bandet var, som höll tillhopa kransen Af dessa skalder. Snille och behag Han ärft från deras solförgyllda dag, Han, som af dem blef sista aftonglansen. Hur har ej länge i dess blida sken Ett yngre slägte nu sig solat reen Och lärt af honom tonerna på skalan Och kännt sig tryggt, då han har fört dess talan, Och kännt sig lyckligt att af honom få Ett råd, ett bifall, ja en hjelp också. Ty som en vän, en far, han kom till möte Med öppen famn hvar gryende förtjenst, Och mången sedan mognat har och glänst, Som fostrad blifvit vid hans varma sköte. Följ mig på nytt tillbaka till en tid, Hvars skuggor skymta fram ur graskapeller! En tafla jag för dina ögon ställer: Kung Oscar och hans handsekter bredvid. Två ädla bilder, begge för oss dyra Och begge dyra för hvarann också: Den enes krona och den andres lyra De trifvas godt som grannar hop de två. Från maktens och från sångens dubbeltroner Hvad byte här af tankar och af toner Och lika styrka pennan har ibland Som gyllne spiran i den vises band; Men han, som visste att dem båda föra, För snillet, som för folket, hade öra, Och hade vilja utan ro och rast Och hade hjerta äfven, — tills det brast. Då var det ock som strängen velat brista På lyran suckande vid Oscars graf; Dess toner somnade alltmera af, Men ömma, ljusva voro än de sista, Der seglaren från Saltsjön fäller ner Sitt ankar tätt vid sköna Mälarstaden, Der, i den skimrande och stolta raden Af hus vid hus, jag skaldens boning ser. Nu är den stängd, nu är den tyst och öde, Sen egarn gålt att sosva hos de döde Och, dignad under sorgens tunga ok, Förgråten enka sitter der i dok. Hur annorlunda förr, vär bon, den glada, Var själen i hans bo, och han alltjemt Med sångens melos eller snillets svada, Sokratisk vishet eller attiskt skämt, Kom dig emot, en hofman blott i later, Och nio sänggudinnor som penater Uti hans förmak alla möte stämt. Du njöt af skatter från hvart konstens rike, I färg, i marmor, i musik och sång. Ett Febi hof, ett hem föruian like, Palats för smak och snille på en gång: Men lefve begge! Aldrig må förkolna Hvad stora genier tände i vår nord! Sof roligt i den moderliga jord, Sof trygg, du ädle, i din graf vid Solna! Vid sidan af Berzelius och Crusell Du sjelf har der sett ut ditt sista tjäll. Frid öfver det och ära åt ditt minne! Lys som en stjerna nya tidehvarf Och gif åt dem, gif redan oss, i arf Ditt varma nit, ditt fosterländska sinne!