biktsader, Fra Silvestro, en jesuit från Collegio romano. Man kan ej tänka sig några störce motsatser än min lärare och min bror. Don Gaetano, benediktinaren, var en man med fin bildning, rättsinnig, rik på kunskaper och lifvad för allt som var ädelt och skönt. Fra Silvestro var deremot — åtminstone uppfattade jag honom på den tiden så — en hycklande, kall, hal jesuit, för hvilken religionen var intet, men hans orden allt. De undveko derföre ocksä hvarandra sorgfälligt, och derigenom uppkom redan från gossåren en splittring mellan min bror och mig som tilltog med åren. Min lärare var en utmärkt filolog, och mitt hjerta klappade då han framhöll den romerska forntidens stora mönster för mina ögon; jag snyftade af sorg när jag läste om frihetens undergång i Rom med Brutus och Graccherna. Denna läsning fick betydelse för hela mitt lif och min framtid. Jag tog mina examina med utmärkelse och under det några i mig såg en ung man som gick en stor framtid till mötes, menade andra — och deribland min far — att jag var alltför exalterad och framfusig, och att mina kunskaper och anlag kunde förorsaka mitt förderf. Jag sjelf var sjuk, misströstande och missbelåten både med mig sjelf