min tanklöshet och otacksamhet! En dag som var början till så mycken sällhet sullkomligt förgäten af mig! Lägg ifrån dig den kära gamla halsduken; jag skall intaga min supö i ditt sällskap, min älskade. Låt dem vänta på mig om de vilja. För en timma sedan var jag en åsna, som var rädd för att personer, hvilka jag ej bryr mig det ringaste om, skulle tro att jag föredrog ditt sällskap framför deras — jag blygdes öfver min egen sällhet. Låt dem nu gerna tro att jag styres af min hustru! Du styr mig verkligen, Laura, jag vet det; och jag skall alltid göra mig en ära af att erkänna inflytandet af din godhet, ömhet och vänlighet. Du är källan till all min lycka, och om det är löjligt af en man att erkänna att han älskar sin hustru högre än något annat i verlden, må jag då synas vara den löjligaste bland män. Skratta åt mig, Laura! Huru, min älskade, du gråter! Det var någonting i detta ögonblick som skymde för mina ögon; men jag betviflar ej att hvad min herre sade var bokstafligen gannt. Ett ögonblick senare öppnade mr John Thomas dörren för att anmäla att mrs Toovey återkommit, men denna dame inträdde innan han sått tid att uttala hennes namn. Hon tycktes både öfverraskad och förargad vid åsynen af denna lilla tafla af huslig lycka. — Huru! utropade hon, har ni ej farit ännn:. — Nej, jag stannar och superar hemma, svarade min herre.