Några tidningar, skrifves det från Paris, hafva oriktigt berättat, att man snart kunde vänta ett stort filosofiskt arbete af Thiers. En person, som jag känner, har sport den gamle statsmannen derom, och denne har välvilligt gifvit honom några upplysningar, hvilka jag ej drager i betänkande att meddela eder. Nej, hade Thiers svarat, Åjag tänker icke utgifva mera i min lifstid; men efter min död skall man kanske efter mig finna något, som kan göra litet gagn. Jag finner, att verlden f. n. saknar en hel del bon sens; jag har derför tänkt mig, att om jag hade en son, så skulle jag vid min död efterlemna åt honom anteckningar om erfarenhetsrön, jag gjort i mina dagar i afseende på en mängd olika personer och ting. Jag har ingen son, men en gammal mans råd och vink kunna gagna landsmän och andra, isynnerhet derför att jag befunnit mig i många olika förhållanden i mina dagar. Jag var bestämd för vetenskaperna, men åren 1814 och 15, då kejsaren tog hvar och en, som kunde bära vapen, och då det var omöjligt att få någon man i sitt ställe, tog man äfven mig och instack mig i hedersgardet, fastän en och hvar kunde se, att jag aldrig kunde bli en god gardist. Efter restaurationen fick jag smak för historien, senare för finansläran, och till sist har jag sysselsatt mig med diplomati och politik. Vid sidan häraf har jag icke försummat de reela vetenskaperna och deras resultater. Mina åsigter och tankar om alla dessa olika saker, såväl som om personer och derag verksamhet, har jag temligen flitigt upptecknat, och häraf kunna måhända materialier hemtas till ett verk af filosofisk karakter, hvilket skulle kunna utkomma efter min död och hvars värde eller icke värde må öfverlåtas till efterverldens dom. Från Rom skrifves d. 25 nov.: I förgår visade sig ombuden för den halshuggne Johannes Döparens brödraskap utanför butikerna med allmosebössan. Kollekten skulle användas till messor för frälsningen af tvenne lifdömdas själar. Man har icke på länge gitvit med så fulla händer, ty nästan samtidigt med kollekten utbängdes offentligen dessa skräckvärda tavolozze med underrättelsen : Giuseppe Monti, 33 år gammal, murare från Fermo, och Gaetano Tognetti, 23 år gammal, murarehandtlangare från Rom, skola, tilltalade för uppror, sprängning af kasernen Serristori och menniskomord, i morgon bringas från lifvet till döden. Romarena voro för längesedan beredda på detta tillkännagifvande, det gjorde likväl ett djupt intryck: öfverallt talades blott om följande morgonen, på alla offentliga samlingsplatser var det fullt med menniskor; men äfven polisea var på sin vakt, och snart stod så mycken militär under vapen, att afrättningen var i det fallet betryggad. I den svarta, med många ljus upplysta salen i Carceri nuove underrättades de båda om påfvens vilja; de emottogo budskapet med lugn fattning. Flera tusende hade vid dagens inbrott infunnit sig på afrättsplatsen nära Vestas tempel, folkmassan var oöfverskådlig. I en liten närbelägen kyrka sysslade konfortatorerna med de båda dömda, som blifvit förda dit. Monti lät omvända sig, romaren Tognetti var svårare att få bugt med. Djup tystnad rådde, medan den ene efter den andre ändade sitt lif. Kl. 7 ilade ett bud till Vaticanen, för att underrätta om domens fullbordande. Monti efterlemnar hustru och fem barn. En tysk korresp. meddelar följande hugnesamma anmärkning: Nu är kriget mot Preussen ej mera möjligt, ty kejsaren måste till våren leverera valbataljen, emedan då 1863 års lagstiftningsperiod går till ända. — Anmärkningen är kort men innebär mycket. Ej mindre betydelsefull är notisen från Rumenien om, att fursten derstädes, naturligtvis på Preussens tillskyndelse, ansett sig böra afskeda sin närvarande minister, hvilken beskyllas för krigiska stämplingar, och utse en ny. Man finner således ännu icke tiden vara inne till ett alltför demonstrativt uppträdande och har härmed velat afväpna stormakternas misshumör på grund af de blottade intrigerna. Äfven på denna kant således en tid af nytt lugn — tillsvidare. — A— ———— AA —