san till Bäckaskog allenast var en lustresa, eller åtminstone slutade så. Om vi ej hade Carl XII:s-festen att tala och skrifva om, så vet jag sannerligen icke hur det skulle gå, och om vi ej få vackert väder på Måndagen, Carl den tolftes-dagen, så blir det rent rasande. Parad och desilering i regn, eller yrväder, tar sig illa ut. Effekten af alla härvarande föreningar med fanor går alldeles förlorad under nederbörd. Men hvar i Herrans namn skall allmänheten få plats?, är en fråga som allmänhetens målsmän upprepa vid anblicken af lokalen der statyn skall stå. Frågan är berättigad. Nedra delen af Carl XIII:s torg, emellan Arsenalsgatan och Norrström, är alls icke rymlig. Utrymmet inskränkes först och främst af tvenne för den kgl. familjen och hon ratiores upptörda läktare, en på hvardera sidan af torgets långsida. Dessa läktare äro uppförda mellan statyen och den innersta trädraden. Bakom, i sjelfva alleerna, är visserligen godt utrymme, men de som placera sig der få endast beskåda läktarnes baksida och dermed är intet vunnet. Vidare har en byggmästare förvärfvat sig tillåtelse — af hvem känner jag ej — att långsmed Arsenalsgatan uppföra en lång och hög läktare på spekulation. Der denna best blifvit placerad och långt uppåt torget hade flera tusen åskådare fått rum. På planen emellan de trenne läktarne skall först och främst musikkårerna, sedan alla sångföreningarne, vidare officerskårerna, och slutligen honnörsvakten inrymmas. Nedanför statyen åt strömmen till skall tillräckligt utrymme beredas för artilleriet, för garnisonen och skarpskyttekåren i och för defileringen; men då finnes också icke disponibelt utrymme qvar för tjugondedelen af hufvudstadens skådelystna befolkning. Jag har tillförne nämnt att f. d. öfverståthållaren frih. Sprengtporten är ordförande i Carl XII:s-komitn, och skall i denna sin egenskap hålla talet till H:s M:t vid bystens aftäckning. Dertill är ingen mera berättigad än nämnde friberre. Såsom ordförande i komitn, och af intresse för det kall han åtagit sig, har han uppoffrat både tid och penningar. Men af ett annat skäl — ett historiskt skäl, kan man säga — är frih. Sprengtporten den mest qvalificerade att fungera vid aftäckningsfesten. Hans farfar var en af Carl XII:s hjeltemodiga bussar. Vid Narvas öfvergång 1704 blef han illa blesserad och fördes fången till Moskwa; men lyckades samma år fly till svenska armn i Polen. Vid Pultava blef han återigen fången 1709 och törd till Kasan i svårt fängelse; 1719 gifte han sig i Tobolsk med Anna Margaretha Amnorin, en dotter at kyrkoherden Amnorin i Karelen, och frigafs efter fredsslutet 1722 samt återvände till Sverige. UHans son, sedermera generalmajoren Joh. Wilhelm v. Sprengtporten, föddes i Tobolsk 1720, och dennes son är den nuvarande frih. Jakob Wilh. v. Sprengtporten, Carl XII:s-komitns ordförande. Det är ytterst sällan att någon vetenskapsman åtnjuter den glädjen att i ordets hela bemärkelse få fullborda det arbete åt hvilket han egnat sitt lifs bästa krafter. Det är nu 45 år sedan prof. Carl Johan Schlyter började sitt för svensk lagstudium och språkforskning vigtiga arbete. Han har nu vid närmare 73 års ålder hunnit att med det 12:te bandet, som nyligen blifvit lagdt under pressen, fullborda detta monumentala arbete, Sveriges gamla lagar. Man behöfver endast läsa företalet till något af dessa tolf digra band, deri han redogör för de många varianterna af de olika landskapslagarne, som han samlat och med hvarandra i de aldra minsta detaljer jemfört, för att få en föreställning om den otroliga möda som han nedlagt på detta jättearbete, uttördt med den ytterligaste noggrannhet och med den strängaste kritik. Skall den vördnadsvärde patriarken nu hvila på sina lagrar? Nej, icke ännu. Hans önskan är att ännu få utgifva ett band, omfattande ett fullständigt lexikon öfver hela det stora arbetet. Han skall således återigen blad för blad gå igenom dessa tolf väldiga volymer och sannolikt till sin boktryckare om rigt, må Gud bevara dig för att någonsin