Bref srån Stockholm. (Korrespondena till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 25 November. Om hvad skall jag väl skrifva? En mera händelsefattig tid har väl ingen upplefvat. I går träffade jag min vän hr X. och till honom anförtrodde jag mitt bekymmer. Det blir bestämdt ändå värre, sade han och såg så bjertans glad ut, ty detta tigerhjerta har icke en skymt af medlidande med kronikörer och landsortskorrespondenter, aldra minst med mig som han lyckliggör med sin vänskap. Jag är viss derpå att han om några dagar, sedan detta bref fallit i hans hand, skall besöka mig och med den gladaste min säga: blif icke ledsen, bästa Göran, men jag måste meddela dig i förtroende, att ett mera genomtråkigt bref har jag aldrig läst. Nej, bestämdt aldrig! Det bör dock ej vara så svårt, tycker jag, att skritva roligt om du bara vill, tillägger han, och blir jag då lite misslynt, så antager han den förorättades roll, och säger: Ådet är då alldeles förskräckligt hvad du är ömtålig, när jag i bästa välmening söker muntra upp dig. Nå nå! jag vill visst icke besvära dig med min välvilja! Det är ingen nyhet, men kan i alla tall omtalas, att konungen återkom i Fredags i högönsklig välmåga. Danmarks härvarande minister, grefve Plessen, som tillbringat sommaren på något af sina ståtliga gods i Danmark och som aldrig åldras, emedan han tillhör den lyckliga klassen af statsmän som tager verlden särdeles lätt, hitkom i konungens sällskap. Majestätet, ministern och sviten — alla befunno sig i den gladaste sinnesstämning, hvaraf jag vågar draga den slutsatsen att re