IIvarjehanda. Nöden som störst, hjelpen Sommärmast. En dansk tidning berättar följande vackra historia, en bit verkligt hvardagslif: — Härom dagen satt en välmående man i Köpenhamn sysselsatt med något arbete i ett rum som låg utåt förstugan. Bäst han satt der förekom det honom som om någon stode och fumlado på dörrlåset, hvarföre han sakta smög sig fram till dörren och öppnade den plötsligt. Utanför stod ett temligen välklädt, medelålders fruntimmer, som blef så förlägen, då dörren öppnades, att det var lätt att se att hon hade dåliga afsigter. Hon fattade sig emellertid och frågade efter hr N. N. Det är jag, blef svaret, var så god och stig in4. Hon krusade först, men måste slutligen beqväma sig till att komma in. Vår man bad henne höfligt sitta ner och frågade hvad hon önskade af honom. Nu först började den obekanta att bli riktigt förlägen. Sedan hon en lång stund pratat hit och dit, förklarade hon att alltsammans vore ett misstag; ty den hr N. N., som hon ville tala vid, vore en helt annan person. Det är nog mojligt, fortsatte mannen, ty jag heter alldeles icke N. N. och ni har heller icke velat tala med N. N, utan ni bar bara sökt efter ett tillfälle att kunna få stjäla. Nu föll qvinnan i häftig gråt och bekände att det verkligen varit hennes afsigt. Hon hade 4 små barn och ingenting att ge dem att äta samt försäkrade, att det vore första gången som hon hade försökt att skaffa sig någonting på oärligt sätt. Mannen, som ville öfvertyga sig om sanningen af hennes uppgifter, följde med henne hem och fick der skåda eländet i dess högsta potens. Fyra barn, af hvilka det äldsta var 6 år, halfnakna och gråtande af hunger, ett bohag, bestående af ett gammalt bord, litet halm i en vrå och deröfver några trasor, se der den sorgliga tafla, han fick skåda. Sedan han af husvärden erfarit att den stackars qvinnan dittills hade fört en rättskaffens vandel samt att hon genom sjukdom blifvit tvungen att pantsätta sin tarfliga lösegendom och derefter nedsjunkit i den yttersta nöd, som slutligen drifrit henne till det sista fortviflade steget, gat han henne straxt ett ganska rundligt understöd och, hvad som för henne var ännu bättre, säkert löfte om att skaffa henne passande och stadig arbetsförtjenst. En arfiagerska. För flera år tillbaka afled i Ostindien en gammal ungkarl, skeppskapten Sellner, som efterlemnade en förmögenhet om 10 tunnor guld. År 1864 utgick en uppmaning till de okände arfvingarne i Europa attmed sina arfsanspråk vända sig till vederbörlig ort och s-älle, och en fattig faderoch moderlos tjensteflicka i Sachsen har nu blifvit lagligen erkänd som den enda rätta arfvingen till förmögenheten. Icke kommer väl hon att sakna friare!