Ilvarjehanda. En förlorad son. I Eugland har nyligen aflidit en ung ådling, markisen af Hastings, 26 år gammal, efter att under lifstiden ha uppnått den tvetydiga åran att vara kapplöpningskretsarnes förste man och som nu följes till grafven af ledande artiklar i nästan alla Londons tidningar utan att mottot: de mortuis nil nisi bene kommer honom till godo. For endast fem år seedan, säger Times, Luppnädde han myndighetsåldern och tillträdde dervid nära ett halftjog pärstitlar, oberäknadt en dem motsvarande förmögenhet. Han egnade sig snart åt kapplöpningshfvet, i hvars mysterier han redan i Eton och Oxford blifvit invigd och började med ett par djerfva spekulationer hvilka slogo lyckligt ut. Detta gjorde honom dumdristig och han hängaf sig pu åt de vildaste företag. Han köpte hästar till alldeles oerhörda priser och höll på dem de fabelaktigaste summor. Naturligtvis föll han snart i händerna på ett band fiffiga bedragare, hvilka spekulera i sådane unga förnäma slögare. Vid Derby-kapplöpningen 1867 förlorade markisen en fabelaktig summa, man påsiår öfver 9 mill. sv. rdr, och måste i följd deraf icke allenast sälja ett stort gods utan derjemte anlita de argaste procentare. Från detta ögonblick var han endast en marionettdocka, hvars trådar leddes af andra. Vid årets Derby-race återvann han en ofantlig summa, ehuru på ett mycket tvetydigt sätt och, har sedan egentligen icke egt en shilling. Det gamla samiljeslottet har lyckligtvis blifvit bevaradt af en gift syster, men eljest har ingenting undgått förstörelsen. Den unge markisen var likaså slösaktig i sina privata utgifter som i sina vad och skonade icke sin heder mera än sin förmögenhet. För fyra år sedan äktade han under roman: tiska förhållanden den unga och vackra lady Florence Paget, dotter till markisen af Anglesea, men brydde sig det oaktadt fortfarande icke om att uppfylla hvarken moralens eller sällskapslifvets fordringar och hans utsväfningar sökte icke en gång att skyla sig i mörkret. Slutet på ett sådant lif lät icke vänta på sig. Den tio-dubble pären, den siste manlige ättlingen af en gammal högadlig slägt, egaren af en furstlig förn. ögenhet, utrustad med alla de förmåner, som börd, slägtförhållanden, rikedom, äktenskap kunna skänka en lycklig dödlig har; vid endast 26 års ålder dött med ruinerad helsa, heder och förmögenhet. Man ser att den lättsinnige ädlingens minne icke skonas, men förargelsen hade också drifvits så långt och så offentligt, att till och med det mot aristokratien så undfallande engelska samfundet icke kunnat tillsluta ögonen derför. Henry Weysford Plantagenet Rawdon Hastings, fjerde markis af Hastings, earl af Rawdon, viscount Laudoun, baron Rawdon af Rawdon, baron Grey de Rutbyn, Hastings, Hungerford, Newmarch, Botreux, Molyns och Moels, earl af Laudoun, baron Campbell af Laudoun, earl af Moire o. s. v. var född i Juli 1842. Hans äldre broder dog 1851 och det var då, han ärfde alla sina värdigheter. De flesta af dessa dö ut med honom, enär han icke efterlemnar några barn, men några öfvergå till hans gifta syster.