——————————————————— — — — (Insändt. Vid Carl Setterborgs graf. Tidigt kom ett bud, han måste hasta Ösver tidens gräns, från lifvets vår Dit, der allt i evig blomning står, Ifrån skolan fick han frigjerd rasta. Ack! en blomknopp uti förtid bruten, Skördad i sitt halfuppsyllda hopp, Anden svingade mot ljuset opp Att i englaringen blifva sluten. I Allfadrens famn förklarad hvilar Nu den älsklige i salig frid; Han ej s-öres utaf sorg och strid, Räddad undan frestarns lömska pilar. O, föräldrar! hämma smärtans tårar, Herran älskade er kära son. Han har rätt att återta sitt lån Fastän pröfningen ert hjerta sårar. Syskonringen slets, från vänners skara Till en evig jul han före gick, Blott en stund hos er han vara fick, Gud för himlen ville honom spara. Glada ungdom, som på rosor dansa, Mången giftig orm der ringlar sig, Derför på den obekanta stig Tänk på döden, stanna och dig sansa. Mången gammal sett sin son på båren, Nyss ett semtonärigt hjerta brast. Så kau budet klappa på i hast, Vid dess sändning Gud ej räknar åren. M—a.