geln; tätt invid hennes öra, genom luckans springor, ljöd den förtörnade negerns stämma, och hon tyckte nästan att hans andedrägt vidrörde hennes ansigte. En outsäglig fasa bemäktigade sig henne, men hon höll tappert ut på sin försvarspost. Till all lycka blef hennes hjeltemod ej längre satt på prof. En befallande röst, som tycktes komma från tornet, kallade negern tillbaka; han tystnade genast, och aflägsnade sig med hastiga steg. Det var första gången i sitt lif, som den unga flickan måste säga sig sjelf, att hon varit skuld till ohehagligheter för tant Barbara. Hvarje fiber darrade vid tanken på den rasande negrens skri, som säkerligen trängt ända in i hofrättsrådinnans sofrum — och i morgon, ja, i morgon skulle säkert Blåskägg svårt hämnas, att man vågat försöka intränga j hans hemligheter. Hon lemnade paviljongen, under bittra sjelfförebråelser, och smög tillbaka till huset. Sauer och Dorthe stodo på en gräsbänk och försökte med utsträckta halsar och med en omisskänlig nyfikenhet att titta in genom häcken. Oljudet i grannens trädgård hade synbarligen varit någonting mycket intressant för de båda gamla lyssnarne. De vände Lilli ryggen, så att hon utan att bemärkas kunde genom förstugan komma in i sitt rum. Nu stängde hon både.