rörda agitationstiden iakttagit stor försigtighet i sina yttranden, är antagligen icke någon vän af de radikala, nästan till förtryck gränsande åtgärder, som cheferna för hans parti inom kongressen genomdrifvit derstädes, på samma gång han ej heller öfverensstämmer med demokraterna i hänsyn till deras åsigter om en fullständig sjelfstyrelse äfven för Sydstaterna redan nu och om den svarta racens underkastelse på nytt. Det är således troligt, att Grant skall komma att såsom president intåga en medlande ståndpunkt mellan de båda partierna och måhända sålunda bli i tillfälle att bilda en moderat-liberal center, hvilken skall upptaga de båda motsatta sidornas klokaste och hofsammaste män samt på detta sätt bilda kongressens blifvande tyngdpunkt. Uppfyllas dessa våra förväntningar, kan man ha förhoppning om att få se förhållandena i Amerika åter komma in på en lugn utvecklingsbana, i öfverensstämmelse ej blott med den politiska och sociala frihetens, utan äfven det fria utbytets grundsatser. Lyckliga återverkningar häraf skola då ej dröja att yppa sig i Europa, hvars fredspolitik och näringar skola erhälla ett välkommet stöd, en impuls till nytt kraftigt lif. Vi helsa derför med detta antagande Grants lyckliga utsigter till presidentvalet såsom en glädjande nyhet och hoppas, att han må bli i den ställning, att han kan gifva helgd å den hofsamma hållning å Amerikas sida, som skall befrämja den sanna friheten och göra förhållandet åter hjertligt mellan den stora republiken och Europas fria stater. Här i Europa har man ännu icke kunnat återhemta det nödiga lugnet efter Sadowa. Förvirrade röster höras från alla håll, hvilka fordra en lösning af den närvarande ställningen. Det är under sådana förhållanden af intresse, att höra åtminstone en klar stämma, hvilken tydligt angifver, i hvilken riktning man bör handla och hurusom man ej må släppa vår tids vigtiga grundsats: nationalitetsprincipen, ur sigte. Den ministeriela italienska tidningen Opinione höjer en sådan stämma, och dess ord ha en otvetydig klang. Bladet visar, att det nu, sedan de gamla fördragen kullkastats, icke finnes något annat medel att lösa de territoriala frågorna, än nationalitetsprincipens användning. För ett ärligt utförande af densamma fordrar bladet obetingadt en allmän omröstning, emedan det endast härigenom kan atgöras, till hvilket land ett område hör, då tvifvel förefinnes om, hvar den ena nationaliteten upphör och hvar den andra begynnar. Ett sådant tvifvelaktigt område var Nizza; men den allmänna omröstningen gjorde saken klar. Går man tillväga på samma sätt vid liknande tillfällen, så bortfalla alla områdestvister, och Europa kan gå en lycklig framtid till mötes, i det hvarje tolk letver oberoende inom sitt område, utan att åtrå något af grannens land. Helt annorlunda blir deremot förhållandet, om de principer, som Bismarck och den preussiska pressen göra gällande, skulle tillämpas. Gränsen i Slesvig skall, säga båda, endast uppdragas i öfverensstämmelse med Tysklands intressen och Preussens strategiska afscenden. Skulle detta verkligen vara berlinerkabinettets politiska trosbekännelse, så skulle hela det öfriga Europa ha de största skäl till oro; ty det är då icke tal om fred och försoning, utan en ny följd af krig hotar. Man förflyttas plötsligt tillbaka till den tid, då general Radowitz sade i det preussiska parlamentet, att hela Tyskland mäste solidariskt med Österrike försvara sin strategiska ställning vid Mincio, och då Österrike förklarade, att det borde behålla Lombardiet, för att betäcka Mincio. Hvartill en sådan princip måste leda i Europa, derpå har man en förebild i Asien, der ryssarne och engelsmännen måste efter hvarje eröfring göra en ny, för att betrygga sina strategiska ställningar. Såsom offer för denna politik ligga i Italien slera tyska lik, än Slesvig räknar innevånare. Och hvad kan Preussen svara om Frankrike begär Rhengränsen? Frankrike har ju enl. Bismarcks egna grundsatser det största berättigande att sätta sig i besittning af Rhengränsen, om det ir i stånd dertill. Det skall ej finnas någon annan makt, än styrkan i dess råaste skepnad; vi sjunka åter ned i barbariet och stälas på lika fot med de asiatiska stammar, om vilka Ryssland och England strida. IIvarill kan det tjena att tala om det blod, som let kostat Preussen att taga Als och Dypvel? Det skulle vara riktigare om Preussen sökte bevisa, att det krig, som det påförde )anmark, vore rättvist. De strategiska afse