— På hvad — på hvad? frågade hon ifrigt. — På en syssla inne i landet, min älskade, på kyrkoherdebefattningen i Middlecross, der min mor och mina systrar bo. Ah! nu kan jag taga dig dit, Meg! — taga dit min älskade hustru och mitt lilla barn, öfver hvilket jag är så stolt. Det är ett af de vackraste prestboställen i England, just ett sådant hem som vi alltid önskat oss och längtat efter, der Daisy skall kunna tumla om i gröngräset och der vi skola ha en trädgård, betesängar och hålla oss med kor, svin, höns och kalkoner och — men hvad är det åt dig, min älskade? — i tårar? — och jag som trodde att du skulle bli så glad. — Oh! John — John! snyftade hon, jag förtjenar det ej, jag förtjenar det sannerligen ej. Tag mig i dina armar, John, och låt mig säga dig allt. Jag kan ej bli lycklig förrän du förlåtit mig. Och med hufvudet lutadt mot hans bröst och armarne omkring hans hals, omtalade Meg Hartley huru oförnöjsam hon varit och huru hon nu ångrade sig samt erhöll hans tulla förlåtelse innan hon somnade. SLUT.