Teater. Mindre Teatern, Onda Tungor. Skådespel i 5 akter af IZ. Laube. Tidens rörelser — säger Heine — måste främja konsten, såsom förr i Athen och Florens, der konsten just under de vildaste krigsoch partistormarne utvecklade sina herrligaste blommor. Dessa grekiska och florentinska konstnärer förde ej något egoistiskt isoleradt konstnärslif, de diktande andarne voro ej hermetiskt tillslutna mot tidens stora smärtor och fröjder; deras verk voro tvärtom endast den drömmande spegelbilden af deras egen tid, och de sjelfva voro fullständiga män, hvilkas personlighet var lika mäktig som deras bildande kraft; Phidias och Michel Angelo voro män ur ett stycke likasom deras konstverk, och likasom dessa passade till deras grekiska och katolska tempel så stodo nämnda konstnärer i helig harmoni med sin omgifning; de söndrade icke sin konst från dagens politik, de arbetade icke med tarflig privatentusiasm, hvilken lätt ljuger sig in i hvilket ämne som helst; ZEschylos har diktat Perserna med samma sanning, hvarmed fhan vid Marathon kämpat emot dem, och Dante skref sin Gudomliga komedi icke såsom en stående kommissionsskald, utan såsom en flyktig Guelf, och i sin landsflykt klagade han ej öfver sin talangs undergång, utan öfver frihetens undergång. Det kan vara lämpligt att erinra om sådana sunda och sanna anmärkningar, då man ibland hör estetiskt lungsigtiga smakdomare, under det de säga att konsten skall vara sitt eget ändamål, grufva sig öfver, att den med djerf hand griper de närvarande tidsförhållandena, sammangjuter dem i konstens degel och ställer dem fram för åskådaren såsom en spegelbild af den tid, i hvilken han sjelf lefver, röres och hafver sin varelse. Vi ha ej sällan stannat vid de fint penslade emaljmålningar, som utgjorde sublimatet i en sörutgången generations konstsmak; vi ha lett åt dessa rosenkinder och små körsbärsläppar, hvilka så regelbundet återkommo, och vi ha härvid drifvits att tänka på den kinesiska konsten, som uppgått i en årtusenden igenom sig lika, mekanisk produktion. De röra sig båda i en fingerad verld, under det att tidsrörelsernas böljslag icke nå dem. De äro ett vackert siligramsarbete, som dock lemnar oss kalla, fastän konstens uppgift är att väcka rörelse inom oss. Der är dock produktionen sitt eget ändamål, i det saoningen, verkligheten, lemnats ur räkningen. Mer än en gång ha vi mötts af den anmärkningen från dessa hyperestetici, att tendensen här eller der gjort sig för mycket gällande, att konstens mäl är någonting helt annat. Detta rop hördes på en ristophanes tid. Han älskade det andliga i Greklands religion, men han hatade de redan förmultnade former, i hvilka denna höljts, och med en hittills oöfverträffad skärpa och satir söndersmulade ban inför folket den formella religionen, ör att lära det höja sig upp till något högre, in sjelfva klädebonaden. Man klagar öfver len oblidkelige komediförfattarens Åtendens, hvilken ej gick inom konstens gränser; men on senare tid, som står utom de dagarnes rö