gifvit mig korgen. Jag är öfvertygad om att hon skulle göra det om jag friade. Undrar huru mycket hon hörde af vårt samtal. Jim sprang upp på sitt rum och ringde på klockan. — Laga allt i ordning för afresa till klockan sex, Ritson, sade han då denne trogne tjenare visade sig. — Hvart sir? — Uvartsomhelst utom London. Se efter när tågen afgå från närmaste jernvägsstation. Vid frukosten denna morgon var en viss förstämning rådande. Mr Baybrahams snabba öga såg att någonting var på tok, men Jim lemnade henne ej tillfälle till förklaring. Hun återvände från jagten jemnt och nätt så tidigt att han hann byta om drägt, tog ett hastigt afsked, hviskade till sin syster: allt förbi! Robert skall gifva närmare förklaring och var borta. — Ett bref till er, sir, sade Ritson då hans herre steg upp i åkdonet. Jim öppnade det då de körde bort; han hade ej sett miss Paine sedan frukost. Min tant är ursinnig. Jag är i riktig onåd (allt er skull) och måste genast fara hem till Putney, N:r 44. Ni skulle få den sång ni tyckte så mycket om, blott jag visste hvart jag skulle skicka den. Farväl! Er Dora. — Godt, sade Jim efter en stunds eftertanka, enkan hade rätt; jag tror ej att jag fullkomligt förstår Dora Paine. — Säg inte mig det, Robert; han friade aldrig till mrs Sculthorpe, sade mrs Baybraham då de följande dag reste hem. Af alla listiga koketter som jag någonsin sett är dender lilla Dora Paine den värsta, och af alla oefterrättliga narrar som jag någonsin träffat på tror jag att Jim är den störste. Ack, käre, käre Robert! hvad skall han taga sig till? SLUT.