sin bror för att förspilla tiden. Nu då allt gick så bra, hvad var det tör en ond ande som i sir Johns hufvud väckte tanken på att begära litet musik? Denna begäran tycktes oskadlig nog och i början, under det mrs Baybraham sjöng några fransyska sånger, vara förenad med ringa sara; hnen då miss Paine efterträdde henne och i en dallrande contraalt började utföra gamla engelska ballader, blef Jim Ogilvie till en början tankspridd och slutade med att hastigt lemna enkan och gå att ställa sig vid pianot. Miss Paine sjöng ballader väl. Hon hade en vacker röst och sjöng med värma och lif — verve uttrycker det kanbända nästan bättre. Det gjorde så mycket större intryck på er, som ni från en så rädd och blygsam varelse ej var beredd derpå. Ni hade knappt hunnit beundra den pathos hvarmed hon återgaf tt stormande haf, förrän ni hänfördes af den värma hvarmed hon sjöng den gamla balladen IIerlechs män. Hon tycktes alldeles förgäta sin blyghet så snart hon satt fingrarne på tnngenterna. Hon brukade säga: edet enda som jag kan göra utan att känna mig förvirrad inför främmande är att sjunga, och orsaken dertill är att jag älskar musik så högt att jag glömmer allt annat då jag börjar spela. Flickans ansigte lifvades äfven af