lade han. Jag har väckt hennes intresse, det är något, och behagat henne, det är någonting mer. Derefter började han ännu en gång tänka på Dora Paine. — Bah! mumlade han, hvad är den lilla rädda varelsen för mig? Fördöme mig, måste jag inte ha en cigarr! — han öppnade fönstret — det går ej, tretio fot till marken. Jag tar på mig min rökrock och går ut. Måste finnas något betjentrum der man kan få röka i fred. Hvad jag var dum som ej frågade hofmästaren; jag var så upptagen med att kurtisera mrs Seulthorpe att jag glömde allt annat. Med ljuset i hand och cigarrfodralet i flekan, lemnade Jim sitt rum och steg ut i förstugan. Hvilken af dessa dörrar leder nu till betjentrummen? tänkte han. Efter att ha gjort ett och annat misslyckadt försök, befann han sig i en lång korridor. — Ser ut som om köket vore här i grannskapet, mumlade han för sig sjelf, då plötsligt en halföppen dörr på hans högra sida visade honom en eld till hälften utslocknad. Jim tittade in; rummet var tomt, — Det här blir bra; undrar hvad tusan de begagna det till? och utan vidare ceremonier tände han sin cigarr, drog fram en stol och började j