ning Isabella sin gästfrihet i denna furstliga boning, tills hon antingen låtit åt sig uppföra eller sjelf valt sig ett residens. För öfrigt tyckes kejsar Napoleon vara allt annat än af hjertat belåten med den höga spanska gästen, hvilket ej heller är så underligt, eftersom hon följts i hälarne af en mängd spanska munkar och jesuiter, ej mindre än 300 på fyra dagar. Kejsarinnan deremot gynnar dem, hvarför vissa Årifningar uppstått mellan de båda höga makarne. Det är för ötrigt icke lätt för kejsaren att vara vid godt lynne. Inuti hans land fordrar man med stigande bestämdhet fria reformer och den spanska revolutionen ger eftertryck åt dessa fordringar. Såväl i Paris som i landsorten utbreder den liberala, sjelfständiga pressen sig mer och mer. Den märkligaste företeelsen i detta afseende skall väl ändock bli den snart utkommande radikala organen La Democratie, med L. Chassin såsom hufvudredaktör och till medarbetare och förnämsta aktieegare: Victor Hugo, Louis Blanc, Edgar Quinet, Alphons Esquiros, Cremieux, Mauro Machi, Paul Merice och Vacquerie — allt namn af en särdeles god klang. — I St. Denis, hufvudstaden på Ile de France, utkommer tillochmed en hemlig tidning med titeln: Le eri dalarme, hvilken på det skarpaste angriper regeringen. Sjelfva inrikesministern Pinard finner nu äfven nödvändigheten af dessa inre reformer och låter sin organ ÅLa France tala mycket och väl om saken. Samme Pinard, som begick det enfaldiga strecket att genom förfölJelser blåsa upp Rocheforts Lykta till någonting stort, har nu den förargelsen att se samma Lykta i massa kolporteras i Paris. Dussintals kolportörer dragas inför rätta, men, yttrade häromdagen en polisagent, såfort de åter bli fria, börja de genast åter med att utbreda Lyktan. Kastar kejsaren återigen blicken utåt, så visar ställningen här samma olycksaliga stelhet, som under en längre tid. Kriget är, säger börstidn. Semaine Financiere med rätta, hädanefter, såsom förut, oundvikligt, men uppskjutet... Frankrikes hållning mot Preussen och omvändt liknar tvenne porslinshundar, som stå och glo på hvarandra... Europas stora stater äro börsspelare, hvilka ej kunna besluta sig för att liqvidera sina förluster och till slut gå under, i det de alldeles uttömma sina tillgängar. Om man skulle döma efter pressens artiklar, så intaga i sanning äfven Preussen och Ryssland en dylik hållning mot hvarandra. De olika ländernas tidningar utfara med den största förbittring emot hvarandra. De ryska organerna vilja fullständigt utrota allt tyskt lif i Östersjöprovinserna. En tysk skrifver också derifrån till en berlinertidning: Den allmänna stämningen härstädes är rent af förtviflad, och knappast någon kan mera räkna på skydd och hjelp. Det är för öfrigt icke värre, än i Polen, der en hotellvärdinna blifvit högt bötfälld, derför att hennes 10-åriga dotter på pianot spelat melodien till en bekant polsk-patriotisk sång. Likasom ryssarne i Polen införde religionsböcker för undervisningen på ryska, för att utrota polskan, så vill man nu i Östersjöprovinserna utrota tyskan genom införande derstädes af en luthersk katekes på ryska. Emellertid hör man ej den preussiska regeringen vara hugad att uppträda häremot. Ryssland är ej heller Danmark. Men mot denna senare stat öro preussarne desto morskare i sitt ölvermod, i det t. ex. den officiösa Kreuzzeitang med cynisk öppenhet förklarar: preussen skall och kan aldrig frivilligt afstå från ställningen Dyppeln-Als, således icke heller från Als. Vi ha aldrig tänkt på ett sådant afträdande. På det sättet svär man och håller sin ed i våra dagar!