Jolkomrösbning angåends de redan antahna lagarne och dessutom en ny ordning af skattevägendet. I sanning, denna ultra demokratiska anda bebådar vigtiga förändringar på lagstifmingssörhällandenas område. Lyckliga de länder, som kunna möta dessa förändringar med ett i sann medborgerlig anda utveckladt skolväsen, som skapar sjelfständiga borgare. Annars kan en sådan demokrati bli till förderf och kasta solk och land i reaktionens armar. Hvad som tros vara ett steg framåt, kan bli många steg tillbaka och friheten förqvätvas i ofrihet. Må derföre de fria staterna anstränga alla krafter för folkundervisningens bästa!, Det är under sådana omständigheter ej blott i Spanien, utan äfven hos hvarje fritt, civilisoeradt folk, man med jubel helsar den spanska provisoriska regeringens dekret angående undervisningsfriheten derstädes, såsom det ädlaste och helt visst i längden äfven kraftigaste motvärnet mot prestförtryck och råhetens mörker. Genom detta dekret göres folkskolan alldeles fri; alla spaniorer erhålla rätt att grundlägga skolor och leda dem, vtan att på förhand behöfva utverka tillåtelse dertill; lärarne få använda hvilka metoder de anse vara bäst; de undervisningsprivilegier, som meddelats de andliga korporationerna, upphöra; der folkskolor anses nödiga, skall staten lemna bidrag till desamma; lärarne, hvilka dock skola ha uppfyllt de af lagen bestämda kompetensvilkor, väljas af kommunalråden, i detta fall betala kommunerna äfven lönen. Normalskolor skola äfven upprättas. I hvarje provins tillsättes ett skolkollegium, bestående af nio medlemmar; i hvarje kommun en lokal skolkomit, bestående af 15 medlemmar i städer om mer än 100,000 innevånare, af 9 i städer med mindre antal, men mer än 2,000 innevånare, och af 5 medlemmar på platser om mindre än 2,000 innevånare. Man hoppas kunna i dessa skolkollegier — hvilka för öfrigt borde vinna efterföljd äfven annorstädes — grunda en motvigt mot presterskapets och inqvisitionens inflytande, emedan man kan förutsätta, att, såfort de revolutionära komiteerna upplösts, medlemmar till kommunalråden och skolkellegierna skola väljas. Äfven i andra fall bandlar man numera i Spanien med berömvärd kraft uti den moderna toloransens anda. En del judar anhöllo t. ex. häromdagen om tillåtelse hos provisoriska regeringen att få bosätta sig i Madrid, hvilket förut varit judarne förvagradt. De fingo det svaret, att någon tillåtelse alls icke behöfdes, emedan den spanska författningen proklamerat full religionsfrihet och icke bekänner sig till någon särskild kult. I de spanska städerna har man hittills varit van att i alla gathörn se helgonbilder, hvilka upplysts om nätterna. Desamma äro nu nästan öfverallt sönderslagna. Jesuiterna ha måst lemna alla sina instituter, äfven sin collåge Carrion de los Condos, deras förnämsta bildningsanstalt. Man talar äfven om, att Ådamernas med det heliga hjertat kloster i Chamartin skall stängas. I detsamma förvaras de möbler, Napoleon I begagnade under spanska kriget. Bland de kandidater, som vilja uppställa sig för val af den allmänna omröstningen, besinner sig äfven den s. k. hertigen af Madrid, Don Carlos VII, som tänker handla efter Napoleons exempel år 1848. Han har tillsvidare kallat till sig i Paris sin hustru, prinsessan Margaretha af Parma. En del at hans anhängare har i Madrid bildat en carlistisk central valkomite. Med allt detta en revolutions glädjehvimmel blanda sig dock nödens utmerglade gestalter. De äro skuggan i solskenet. Våra läsare känna, att man i Madrid till nödens mötande upprättat nationalverkstäder, i hvilka nu finnas inskrifna ej mindre än 13,000 arbetare. En person, som besökt flera af dessa verkstäder, säger sig nästan öfverallt ha gjort den erfarenheten, att arbetarne inskränkte sig till att vara tillstädes, utan att göra sig omaket med att arbeta. Under sådane förhållanden kan detta tillgripna palliativ ej länge hålla sig. Drottning Isabellas regering lemnar dock efter sig ej blott denna nöd, utan äfven en brist i statskassan om ej mindre än 600 mill. fres. Denna ex-drottning återigen skall nn lomna slottet Pau i södra Frankrike, emedan man funnit det ligga för nära spanska gränsen. Kejsaren säges i stället vilja till hennes förfogande lemna sin privategendom, det prakt