fäste. u———— —K —— eSäkerhetstörbundet i Seymour, Från Newyork skrifves till den franska tidningen Droit : Några temligen ofullständiga telegrafiska meddelanden, intagna i franska och amerikanska blad, ha förmodligen kommit till eder kunskap. Det var i dessa tal om oerhörda missgerningar, hvilka begåtts af ett band förbrytare, hvilkas djerfhet, utan like i brottmälsannalerna, likväl öfverträffats af den djershet, hvarmed de blifvit bestraffade. Vore icke sanningen af de passerade händelserna fullkomligt konstaterad, skulle man tro sig läsa en berättelse ur Tusen och en natt-. Under de sista två åren genljödo tidningarne af rykten om mordbrandsanläggningar, stråtröfveri, hejdande och utplundring af hela jernbantåg, storartad sedelförfalskning m. fl. förbrytelser, hvilka alla hade till skådeplats staten Indiana och hvars upphofsmän, hvilka nu alla äro kända, bebodde byn Rockford, ett par mil från byn Seymour. Det var familjen Reno, dess förbundna och lärlingar som utgjorde det band, hvilket förvärfvat sig det vålförtjenta namnet: Djefvulsbandet. . I trots af alla polisens ansträngningar hade det ända tills för kort tid sedan varit, omöjligt att uppdaga de brotislige, hvilka hånande de fruktlösa törföljelserna, fortforo att efter behag disponera öfver andras egendom. Under en tidrymd af två år hade bandet plundrat Expresskompaniet Adams på 125,000 dollars och det amerikanska expresskompaniet på en nästan lika stor summa, allt genom upprepade röfverier. Det var också detta band, som i Iowa utförde den bekanta storplundringen, då kassakistor i hundradetal brötos upp och tömdes. D. 22 sistl. Maj blef expresskompaniet Adams åter röfvadt på 95,000 dollars. Röfrarne begagnade sig af jernbantågets stannande vid en station, kopplade af lokomotivet, dess tender och exprossvagnen och ångade i väg för full maskin. Några mil derifrån stannade de, sönderslogo med hammare de masgiva kistor, hvari skatten förvarades och sluppo undan med sitt byte. Denna händelse passerade på vägen mellan Jeffersonaville och Indianapolis. Röfveriet utfördes af Renoerna och deras kamrater, af hvilka nägra flyktat till Kanada, för att icke bli gripna, under det att andra nu befinna sig i rättvisans händer. D. 10 påföljande Juli angreps åter samma expresskompanis penningtransport på jernbanan mellan Ohio och Missisippi, omkring 13 engelska mil från Seymour, Denna gång var emellertid konvojen åtföljd af beväpnad vakt, som tillbakadref röfrarne, tillfångatog en af dem och sårade flera. Två andra tillfångatogos straxt derefter och kompaniet utsatte en betydlig penningbelöning för de andras gripande. Sedermera grepos James Elliot, Charles Roseville, begge boende i Seymor, hvars befolkning mangrannt rest sig för att fånga dem och Trail Clifton. Alla tre tillstodo att de voro medlemmar af Renosta bandet och att de deltagit i sista expeditionen, som hindrades af expresskompaniets medföljande vakt, hvilken de tillstodo sig ha angripit i afsigt att mörda. Dessa trenne röfvare blefvo för större säkerhets skull inneslutna i Cincinnatis fängelse, hvarifrån de, sedan nödiga ordres blifvit utfärdade, togos ut för att transporteras till Brownstown, hufvudstaden i landskapet Jackson, hvari byn Seymour ligger. De placerades väl fängsladei en waggon på Ohio-Missisippibanan. Man hade vidtagit alla möjliga försigtigbetemått på det att denna flyttning måtte kunna försiggå i största hemlighet, då man hyste mycken fruktan för att bandet skulle försöka att befria fångarne. Man förutsåg ingen fara från någon annan sida. Men lagen hade handlat utan att ihågkomma Säkerhetsförbundet, hvilket åter, noga underrättadt om polisagenternas minsta steg, snart hade erfarit dagen och stunden, då de tre banditernas afresa skulle försiggå. Konvojen närmade sig raskt Brownstown, då maskinisten straxt efter midnatt bemärkte det klara skenet gf en Åstopp--signal tvärsigenom de täta bladen af en skog som man passerade. Han förstod icke orsaken till denna signal, men han fick snart erfara den. Så snart tågets fart var stannad, omringades vagnarne af c:a 100 beväpnade män, hvilka, utan att yttra ett ord, skredo till utförandet af sitt värf. På kortare tid, än som beböfves för att beskrifva det, grepo hämnarne de förfärade fördrytarne, slapade dem ut ur waggonen och buro dem in i skogen. Konduktören och maskinisten hade försökt att lägga sig emellan, i det de hotade med att låta tåget la åstad med full maskin, men man svarade dem att banan var spärrad och att man derigenom utsatte de resande för en säker död, hvarföre de måste gifva ter. Hvad som derefter passerade i wörkret, hvad lessa på förhand till döden dömda män sade, då redet lades omkring deras halsar och de alla tre hissales upp på samma gren, vet ingen. Der funnos inga eserenter närvarande för att till sina resp. tidningar nrapportera berättelsen om denna hemligbetsfulla och örskräckliga vedergällning, Hvad man vet är allena, utt den följande morgonen trenne lik funnos svänsande för vinden under grenarne af ett stort träd. I Seymour och på flera mils omkrets var tillIragelsen om natten till d. 10 Juli det ämne, omring hvilket alla samtal vände sig och på det att otrerset icke skulle förminskas, blef på morgonen oljande proklamation från Säkerhetsförbundet upplagen på knutarne och utdelad i hundradetals exemlar: Varnins till röfrarne! Alla röfvare, tjufvar, mörare och vagabonder, såväl som de, hvilka undandölja ller bispringa dem, kommen ihåg hvad Säkerhetsörbundet i Seymour i natt har utfört! Vi äro fast eslutna att fortsätta på samma sätt ända tills osvanämnde klasser af missdådare, vare sig infödda eller flyttade, för alltid äro bortjagade bortom våra gräner. Man har riktat hotelser emot oss för den hänelse vi skulle tillämpa dödsstraffet. På dessa svara i, att såvida en medlem af vårt förbund någonsin