ege en sådan, mera en pennknif, hvars störro blad vore afbrutet. Någon fällknif med korkskruf hade han ej — den hade han för längesedan tappat, tillade han efter ett ögonblicks tvekan. Åklagaren, liksom de båda konstaplarne, upplyste, att då de senare skulle föra upp Andersson till polisvakten i rådhuset, hade A., just som de nära nog passerat den bro, hvilken från Köpmangatan leder öfver Östra hamnkanalen, gjort en svängning med armen, hvarvid ett föremål föll ned på trottoaren och studsade samt föll ned derifrån i hamnkanalen. Af ljudet lät det som detta skulle varit en knif. Dagen derpå lyckades man att upptaga en knif, just på det ställe i hamnkanalen der Andersson kastat något från sig. På knifven fanns ännu utefter eggen en rostrand, som ej kunde vara annat än blod, då eljest hela knifven skulle varit rostig, ifall vattnet framkallat rosten. Slutligen satt ännu i rosten qvar ett hårstrå af samma färg som Dags. Andersson förnekade att knifven var hans samt tillade, att det väl vore många, som kastade sina knifvar i hamukanalerna. Konstapeln Larsson tillade, att Andersson, sedan knifven blifvit bortkastad, ropat: ÅJa, hvad vill ni mig nuLAndersson, som till en början förnekade detta uttryck, försvarade sig sedermera dermed, att han, som var oskyldig, hela vägen frågat konstaplarne hvad de ville. Ännu senare påstod Andersson att det föremål som blilvit kastadt Åkommit susande från andra sidan gatan. Konstaplarne intygade dock att ingen befunnit sig der, hvadan Anderssons uppgift ej vore sann. Snickaregesällen Ehrlin berättade att han och Dag kommit gående arm i arm från Ö. Hamngatan uppåt Sillgatan för att gå hem till Ehrlins vid denna gata belägna bostad. De mötte då Andersson, som trängde sig emellan dem. Ebrling frågade honom hvarföre han ej kunde gå på sidan om dem, Svaret härpå blef att Andersson skar sönder Ehrlins rock öfver axeln, något hvarföre E. dock ej ville göra påstående mot A., enär saken vore af ringa betydenhet. Dag frågade A., hvarföre han gjorde så, och dennes svar blef ånyo ett knifhugg bakifrån. Ehrlin såg tydligen knifbladet då Andersson högg till. Bladet liknade fullkomligt ena bladet på den knif som hittats i hamnkanalen. Dag föll omkull för hugget och yttrade till Ehrlin: Jag blef bestämdt skuren. Sedan Ehrlin fört in kamraten i en närbelägen hökarbod, skyndade han efter Andersson, som under tiden med hastiga steg aflägsnat sig. Då flera personer tillkommo lyckades de att föra honom tillbaka till hökarboden. Andersson påstod vid förhöret att det just var Ehrlin som skurit Dag och upprepade att Ehrlin ju äfven sörsoljt Andersson in i hökarboden. Härpå anmärkte polismästaren att det var ganska modigt af Ehrlin att förfölja en sådan erkebof som Andersson. Flickan Hulda Amalia Edlund berättade att hon sett Dag och Ehrlin komma gående på Sillgatan, hvarvid Andersson, som mötte dem, trängde sig emellan båda. De utbytte några ord och hon såg då Andersson skära Ehrlin i rocken så att stoppningen i denna trängde ut. Då Dag skulle hindra Andersson från att vidare våldföra sig på Ehrlin, såg Hulda Edlund att Andersson svängde med armen; i nästa ögonblick började Dag att blöda förskräckligt och ropade till Ehrlin: Tag fast på Andersson, ty han har skurit miglt Andersson påstod att skåran i Ehrlins rock fanns då E. jemte Dag kom utspringande ur en port. Flickan Edlund tillade att Dag och Ehrlin på intet sätt ofredat Andersson och att hon blott stod på ett par alnars afstånd då brottet begicks. Pigan Amalia Söderberg såg då Andersson kastade i hamnkanalen ett föremål, som mycket liknade en knif, just der hvarest knifven sedermera hittades. Hon hörde äfven att Andersson derefter utropade: Hvad vill ni mig nu? Månadskarlen Sandberg tyckte den i hamnkanalen hittade knifven vara mycket liknande en hvilken Andersson på senare tiden haft. Anderssons hustru igenkände knifven såsom hennes mans. Trots allt detta nekade Andersson och begärde att komma på fri fot för att åvägabringa motbevisning. Målet remitterades till rådhusrätten och Andersson återförpassades till cellsängelset.