Rättegängsoch Polissaker. Poliskammaren. Förhör hölls i gär i poliskammaren med häktade emigrantvårfvaren, forsvarslose manspersonen Sven Petter Andersson, tilltalad sor att natten mellan d. 16 och 17 d:s ha med knif illa sårat snickaregesåällen Adolf Hjalmar Dag. Det af åklagaren, poliskommissarien Wittboldt, företedda lakareberis innehöll, att Dag i bakre delen af hufvudet erbållit ott med knif tillfogadt 7 tum långt sår, hvilket öfverst gått ända in till hufvudskälen. Detta sår var väl ej af farligare beskaffenhet, men det erfordras dock några veckor innan detsamma kan låkas. Den tilltalade förklarade, att han icke hade den ringaste kännedom om hvem som begått brottet. Sjelf hade han icke gjort det. Han hade vid tillfället kommit gåendo på Sillgatan. Tvenne karlar, till hvilka en tredje sedermera slöt sig, hade knuffat omkull honom, hvarvid han stötte hål på ena knäet och venstra handleden. Det var den längre af de båda karlarne som gjorde detta. Andersson, som naturligtvig är en undsallande man, sprang för att rädda sig undan den längre karlen, hvilken förföljde honom, samt skyndade in i en bod, dit den längre skyndade efter och ytterligare ville öfverfalla honom. Poliskonstapeln n:o 17 Larsson beråttade, att han vid 10-tiden på aftonen hört ett ovanligt buller på Sillgatan åt jernbangården till. Han gick derföre ditåt, då i detsamma en bodbetjent kom och underrättade honom om att en person blifvit illa skuren och att den som gjort det befunne sig inne i boden. Det befanos då att den uppgifne gerningsmannen var ofvannämnde Andersson. Denne hade en qvarts timma förut ofredat ett par fruntimmer, hvarföre konstapeln varnat honom. — Det var flera herrar på Sillgatan då, inföll A., och med dem var konstapeln i kollision. — Ja, de ville att jag skulle häkta Andersson för hans uppförande, anmärkte konstapeln. klagaren framställde den frågan, om Andersson då han gick hemifrån hade någon knif på sig. Ilärtill nekade A. bestämdt. På ytterligare fråga, om A. hemma egde någon fällknif, svarade ban, att han