AHIMIC Ö. 2 tr bli underlägsen, hvarsör han i Madrid begärde förstärkningar. Grefsen af Girgenti måtto då ha fått befallning att stöta till Novaliches, hvilket han lyckades göra i Montaro, hvarjemte äfven andra förstärkningar afgingo från Madrid d. 23. Den 27:de d:s stod Serrano sålunda Cordova med upprorsarmåen och Novaliches med do regeringen ännu trogna trupperna i Montaro, hvilka båda städer ligga vid Guadalquivir, ungesär 10 mil ifrån hvarandra. Novaliches har antagligen, sålunda förstärkt och troende sig dertill nog kraftig, trån Montaro ryckt mot Serrano i Cordova, men blifvit tillbakakastad och si grund slagen. Det var vid underrättelsen om detta märkliga afgörande, som den länge förberedda resningen i Madrid utbröt. Alldenstund det var gifvet, att den segrande Serrano skulle från Cordova fortsätta marschen på Madrid, hade ministerpresidenten Concha intet annat val, än att gifva efter, isynnerbet som sjelfva trupperna i Madrid öfvergingo till de upproriska. Detta var den vigtigaste delen. I afse ende på den truppafdelning, som under general Calonge utsändes mot den vigtiga handelsstaden Santander, kunna vi äfven här någorlunda spåra händelsernas verkliga gång. En afdelning af den upproriska flottan lade sig nemligen utanför Santander och landsatte trup per, hvilka satte sig i besittning af staden, något som var desto lättare, som dess fredliga innevånare annars kunnat utsätta sig för ett bombardement. Calonge anlände till San tander den 23:dje, der en del af hans trupper under general Istalnide likväl öfvergick till de upproriska. Det oaktadt angrep han d. 24:de dessa, en häftig kamp uppstod, under hvilken Calonge törlorade 600 man, men likväl lyckades intaga platsen och drifva de upproriska tillbaka till skeppen. Fröjden öfver denna seger blef likväl icke långvarig, ty redan ett par dagar derefter gjorde Istalnide, som tyckes hafva här tagit befilet öfver de upproriska, sig till herre öfver staden, och Calonge måste återvända till Valadolid. Angående den bekante general Prim hafva de mest motsägande rykten varit i omlopp, tills han slutligen dök upp såsom anförare för en sjöexpedition mot Cartagena i rovinsen Murcia, en af rikets bäst befästade och starkaste krigshamnar med en sjökadettsakademi. D. 25:te eller 26:te visade han sig med trenne krigsfregatter på Cartagenas redd och uppfordrade fästningens guvernör att gifva sig. Guvernören tillbakavisade dock Prims fordran, hvarefter kryssarne intogo en observerande hållning. Sedan dess måtte likväl någon förändring hafva inträdt, alldenstund oniteurredan för ett par dagar sedan visste berätta, att staden Cartagena öfvergått till de upproriska, hvarför de kongl. trupperna utrymde platsen. Sannolikt har Prim hotat med bombardement af staden, hvarför dennas inne vånare tvungo trupperna att draga sin väg. Drottning Isabella synes hafva varit väl underrättad, då hon nekat återvända till Madrid. Det är naturligt, att om hon företagit denna resa, skulle hennes personliga säkerhet sväfvat i fara. Det synes nu vara tydligt, att hon velat hålla sig så nära franska gränsen som möjligt, för att kunna beqvämt komma öfver densamma, itall revolutionen skulle vinna framgång. Eftersom detta nu verkligen inträffat, kan man vänta, att nästa telegram skall meddela underrättelse om drottningens och hela hennes brokiga familjs och anhangs flykt trån det land, som varit nog otacksamt att efter åratal af utpressningar icke velat behålla qvar en suverän, som med löjligt bigotteri velat hos presternas stora anhang köpa sig förlåtelse för synder, med hvilka hon befläckat ej blott tronen, utan äfven den äktenskapliga bädden. Hennes beskedlige man har fått lära sig att fördraga så mycket, att man ej kan undra öfver, att han under sista tiden i San Sebastian lugnt rökat sin cigarett och med den orubbligaste likgiltighet afhört alla underrättelser om revolutionens urbredning. Bland mängden af de spanska telegrammerna har måhända den lilla notisen om, att gretve Walewski, f. d. fransk utrikesminister och medlem af geheimerådet, i Söndags arlidit i Strasbourg af slag, förbisetts. Det var dock en man som förtjenar sitt eftermäle. Han var född d. 4 Maj 1810, hans moder var polska, och ett temligen allmänt rykte nämner Napoleon I såsom hans far. Walewski uppträdde gom ännu helt ung både i England och Frankrike för Polens sak. Han började sin bana såsom militär, men lemnade snart densamma, emedan han kände sig kallad till litterär verksamhet, och tilldrog sig hastigt uppmärksamhet såsom politisk skriftställare. Under Julidynastien slöt han sig till Thiers, hvars politik han försvarade i en af honom grundlagd och redigerad tidning, och det var denne statsman, som första gången använde honom i ett diplomatiskt uppdrag. Grefve Walewskis rykte förskrifver sig likväl, såsom bekant, från kejsardömets tid. Han var Frankrikes utriss rom mKndar två af dat andra Egmgsjgargdu