Från Utlandet. Den europeiska handelsverlden har blifvit djupt skakad af det tal, som konung Wilhelm I behagat hälla i Kiel. I Hamburg var sondbörsen flau och allt utbjöds till fallande kurser. Å de öfriga tyska börserna rådde en fullständig panik, nästan detsamma i Paris, der rentes snabbt föllo, men sedan åter stego, då stämningen åter lugnat sig, efter det re geringens kommissarie på Börsen tillkännagifvit, att såväl utrikessom inrikesoch finansministern uttryckt den åsigt, att nämnda tal afsett 1866 och ingalunda egde tillämpning på närvarande förhållanden. Det var ett officielt nödankare, som likväl icke skall kunna hålla länge. Talet var riktadt mot Frankrike, afsåg den närvarande tiden och hade en krigisk färg. Han yttrade nemligen till svar på universitetsrektorn Ludemanns framhållande af det önskliga i fredens bevarande: ÅIIvad denna eder önskan angår, så kan ingen lifligare dela densamma än jag; ty suveränen påtager sig ett tungt ansvar inför Gud, då han ser sig tvungen att uttala det ödesdigra ordet krig, och likväl ges det förhållanden, då han icke kan, icke får vika tillbaka för ett sådant ansvar. I hafven sjelfva här i detta land varit vittnen till, huru kriet kan visa sig som en nödvändighet för en furste såväl som för ett folk. Ja, det, att vi i dag kunna tillitsfullt och med ärlig vilja stå inför hvarandra, har ju först genom ett krig möjliggjorts. För öfrigt ser jag i hela den europeiska ställningen ingen anledning till ett störande af freden, och jag säger detta,