sökte ban sig en tjenst, hvilket han nu icke hade. Denna omständighet gaf Björaberg anledaing att utöfva det brott, som han, trots sin fortsatta nekan, måste antagas hafva ölverlagt förut. Han föregaf för sin kamrat, att han kunde skaffa honom en tjenst på en gård i närheten, och Måndagen d. 24 Aug. kl. balf 8 på aftonen begaf han sig från deras logis ut till förstaden Nörrebro. Hade Jens Jörgensen icke varit mycket godtrogen och hyst stort förtroende till sin kamrat, skulle säkert den väg denne valde ha väckt hans misstanka. Efter att ha gått genom vägra gator, böjde han nemligen vid ett ställe af till höger, förde Jörgensen öfver en äng, derifrån in öfver en plats bestämd för gödselupplag och utmed en plöjd åker, som på ena sidan begränsas af en häck, till jernbanan; denna följde de ett kort stycke, gingo derpå in på en till en egendom hörande mark, och här föröfvades missgeroingen. Som förut är nämndt, lefde Jens Jörgensen, oaktadt den fruktansvärda misshandling han lidit, i några dagar, och han var derunder i stånd till att afgilva en förklaring, som i många hänseenden stämmer öfverens med förbrytarens, men i en hufvudsak afviker från densamma. Nu aflidne Jens Jörgensen har nemligen dels berättat hvad som ofvan blifvit anfördt om ändamålet för deras vandring, dels förklarat att intet ondt ord vexlats dem emellan, innan Björnberg vid osverstigandet af en gärdesgård öfverföll honom med kvifstyog. Bjoraberg deremot säger att de kommo i ordvexling, emedan Jörgensen gmädade hans nation och knuffade till honom, att den onda tanken då uppstod hos honom och att följaktligen mordet började som ett slagsmål. Om sjelfva sättet, hvarpå brottet utöfvades, äro de båda förklarigarne temligen öfverensstämmande, och för såvidt man lägger den mördades förklaring om sjelfva början till grund, bar Björnberg, då Jörgensen steg öfver jernbanestaketet, begagnat detta gyansumma ögonblick att med sin knif tillfoga honom det första våldsamma styoget. Det tycks ha varit hans afsigt att skära Jörgensen i halsen, men istället har knifven gått tvärs öfver ansigtet och genomskurit nåsan. Jörgensen som, oaktadt han var en kraftfull maa, ej tyckes ha satt sig till motvärn (ty bvad Björnberg har anfört derom, har visat sig till fallo osannt och är till en del återtaget) har troligtvis hållit för ansigtet med armarne och genom att sticka in under dem har Björnberg tilldelat honom de talrika skärningar och sticksår, som funnos i hufvudet, då ban fördes till lasarettet. , Medan de så brottades, anropade Jörgensen sin bödel om nåd; han tog upp sitt ur, sin portmonnå och en koif och erbjöd dessa saker åt Björnberg, om han ville låta honom behålla lifvet; ja, han lofvade honom tillochmed att om Björnberg ville hjelpa honom att aftvätta blodet, skulle han följa med till staden och förege att han varit i slagsmål. Det tyckes ha varit ett ögonblick som Björnberg varit något böjd att gå in på detta förslag; men förmodligen har fruktan för att blifva upptäckt förmått honom att fullborda brottet, hvilket han äfven gjorde. Han sökte emelleriid tillsammans med sitt offer att finna uret och portmonnån, hvilka hade fallit eller blilvit lagda på marken, och under denna fruktansvärda vandring har beslutet att icke lyssna till den olyckliges böner förmodligen fattats. Midt under brottningen gick en mansperson förbi på något afstånd och stannsde ett ögonblick; Björnberg såg honom, Jörgonsen icke, och den förstnämnde passade då på tills mannen kom örbi, att tala vackert med Jörgensen för att mannen icke skulle komma den sistnämnde till hjelp. Men då mannen åter aflägsnat sig tillräckligt långt, tilldelade han Jörgensen med en stor sten, som han, enar han hade tappat sin knif, upptagit fran marken, ett fruktansvårdt slag i pannan hvilket spräckte hjernskallen, och flera slag med samma sten följde derefter. Förmodligen har han förut brukat den mördades egen knif emot honom efter att ha fråntagit honom den; ty den är sunnen med otarka blodspår i marken och den arresterade har icke något enda knifsär, så att knissen icke kan vara använd emot bonom. Slutligen kom ett till Köpenhamn bestämdt jernbanetäg förbi och Jörgensen ropade då på hjelp; Björnberg misshandlade bonom derefter ytterligare med stenen, tills han föll omkull; då försökte han strypa honom, men Gå J. dervid bet honom i fiagrarne, släppte han sitt tag och bearbetade honom åter med stenen, tills han trodde att han var färdigt. Han släpade honom npu utefter marken, hvarest blodspår funnos, bort till dosseringen; men då Jörgensen der började återkomma till sig sjelf, tilldelade han honom med en annan skarp sten i bakhufvudet ett våldsamt slag, som åstadkom ett djupt hål. En krampaktig sammandragning af kroppen och ett rosslande läto honom förmoda att mordet nu andtligen var sullbordadt. Det hade nu förgått halsannan timma, under hvilken tid forbrytaren ideligen på det mest upprörande sätt bade misshandlat sitt offer, medan denne ständigt hade bönfallit om nåd och erbjudit allt hvad ban hade hos sig, ja tillochmed, enligt mördarens egen utsago, sin rock och väst, som han drogo af, för att slippa undan med lifvet. Då missgerningen var fullbordad, samlade Bjornberg tillsammans ur, pepningar och klädespersedlar, begaf sig till en giop i grannskapet, hvarest han, så godt det lät sig göra, alwvättade blodet från ansigte och händer och gick så hem till sitt logie, hvarifrån han nästa morgon afreste till Sverige. Jeus Jörgensen fanns Tisdags morgon af eu vid vattenledningen anställd karl. Han hade då haft kraft att släpa sig ett stycke fram, var ännu vid lif och fördes genom en tillkallad polisbetjents försorg till lasarettet. Han var, då ban fanns, så betagen af det emot honom utöfvade våldet, att han tydligen trodde, att den man som fann honom var Björnberg, som ville tillfoga bonom ännu mera ondt. På lasarettet afled han, efter att dock dessförinnan ha kunnat afgifva en till sakens belysning särdeles vägledande förklaring. Förbrytarens bekännelse är i alla afseenden temligen sullständig med undantag af hvad mouvet till mordet beträffar, i det ban icke ännu har velat vidgå att han lockat Jörgensen till detta ensamma ställe för att döda honom och beröfva honom hans penningar. Hans föregifvande om att Jörgensen hade knuffat vill honom och att det häraf uppstått ett slagsmål, är så mycket osannolikare, som det, oaktadt Jörgensen var en stark man, icke fanns spår af våld på Björnberg, ej heller på bans kläder; endast i det ena siogret har han erhållit det ofvannämnda bettet, då han gjorde det misslyckade lörsöket att strypa Jörgensen. Björnberg, som förut i Danmark varit tilltalad för slagsmål, är en temligen ung, icke synnerligt starkt byggd man, med en utpreglad skurkfysionomi, starkt framträdande underansigte och slöa ögon, som ej röja någon rörelse vid tanken på det hemska dåd han begått. Med största kallblodighet förklarar han alla enskildheter vid mordet och ej heller åsynen af det förlärligt stympade liket förmalde aftvinga honom något erkännande om att han ångrade sitt brott.