MV 41 UCC. IIUMLI daIIOTCS Ull IABåTCTtet. Från Utlandet. Vi meddela här töljande märkliga med delande från Times pariserkorrespondent, hvilken bekräftar, att den krigiska stämningen i Frankrike börjar antaga alltmera bestämda former: Den åsigten, att ett krig måste utbryta, och inom en ej aflägsen tid, tyckes förherrska härstädes. Vissa vänner till regeringen säga, då de diskutera ämnet, att Preussen ej vill afväpna; att hr v. Bismarck ej slagit af ett grand af sina originela idåer; att det är omöjligt för Frankrike att år efter år bibehålla den oerhörda styrka, det nu har på fötter; — kortligen, att en kamp måste uppstå och i bästa fall endast kan uppskjutas till nästa vår eller sommar. Man väntar, att fälttåget skall bli kort, såsom numera är vanligt i dessa dagar med deras kolossala armer; det kan måhända inskränkas till en stor batalj, efter hvilken man skall se segrarne marschera på de besegrades hufvudstad. Det är onödigt att säga, hvilka man väntar skola bli segrare och hvilka som skola bli offer. Fransmännen hysa stort förtroende till sitt Chassepotgevär och sin armås öfverlägsenhet, isynnerhet infanteriets, öfver Preussens. De anse sina soldater vara lifligare, hvilket de kanske äro — snabbare i sina rörelser, fastän icke mycket — och jag har hört den meningen uttalas, att de äfven äro starkare, hvilket jag högligen betviflar. Preussarne äro i allmänhet starklemmade, säkra män, i stånd att uthärda stora mödor och besvärligheter. Man känner nogsamt, huru de uthärdade den stränga kölden i Slesvig, der de ofta bivuakerade i snön, utan att någon synnerlig sjuklighet följde af de svåra pröfningarne under detta vinterfälttåg. Der, och ännu mera år 1866, visade de sig förträffliga under marschen, och en af mina militära vänner, som följde armen ned till Sadowa och anlände straxt efter striden, uttalade sin förundran öfver deras goda hållning och det ringa antal, som strök omkring. Den preussiska soldatens ungdom gör, att många anse honom ur stånd att mäta sig med fransmännen. Visserligen finnes det inom hvarje franskt regemente ett större antal gamla soldater, som äro härdade i krig, än i något preussiskt, och det kejserliga gardet utgöres, såsom vi veta, nästan helt och hållet af veteraner, hvilka i afseende på kroppslig styrka och köld i handlingens ögonblick antagligen äro öfverlägsna de flesta unga män af 22 eller 23 års ålder. Men landtvärnet (Landwehr) utgöres af äldre män, och det bar bevisats, att de icke äro sämre soldater, derför att de under några år varit ifrån och egnat sig åt fredens värf. Preussarnes högre bildning kan ställas emot fransmannens medfödda snabbhet i uppfattningen; han har mycket esprit de corps, är stolt öfver sin fana och besitter varm nationalitetskänsla, och det finnes säkerligen ej några skäl att tro, det han icke skall eldas till hjeltemodiga handlingar lika mycket vid tonerna från Ich bin ein Preusse som hans motståndare vid den vackra melodien Partant pour la Syrie. Vi veta, af huru många slumpens vexlingar krigslyckan beror och huru ofta händelserna sjelfva vederlagt veridens förväntningar om utgången af ett fälttåg. Fransmännen tyckas vara mycket säkra om, hvad som skulle bli resultatet af ett krig med Preussen, och troligen hyser man i detta senare land samma förtröstan. Såvidt jag kunnat finna, skulle de flesta miitärer ur andra nationer, än de båda som, efer hvad maa tror, innan ett år gått till ända, måste ha möt: hvarandra på slagfältet, helst vilja hålla på fransmännen, såsom de hvilka skola segra. Men gjorde sig icke samma åsiger gällande i alseende på Österrike aftonen öre utbrottet af 1866 års krig? Eo annan sak af stort intresse i hänyo till den kamp, som så många, äfven af lem som ifrigast undanbedja sig det, anse ara oundviklig, är de andra europeiska naionernas hållnidg. Man räknar på Österries neutralitet, och ätvenledes på Englands, ynnerhet som det bestämdt försäkras, att tankrike skall samvetsgrannt respektera Belien. Man tyckes föreställa sig, att Preusen skall förmås böria kamnen . det dgsad